Det ryms mycket i en skalle

Sedan i måndags natt befinner vi oss på Gävle lasarett. Efter att Nicke legat i feberyra sedan lördags kväll fick vi efter en lång måndag natt med hostvaka i ilfart ringa efter ambulans, då Nicke fick svårt att andas på grund av den våldsamma hostan och att han började få ont i lungorna.
Jag var livrädd och skrek inombords men höll mig något sånär lugn för hans skull. Kunde inte riktigt fatta vad som höll på att hända. Att se honom så liten och orkeslös i ambulansen fick klumpen i min hals att växa, men jag bet ihop. Han också. Det ska gudarna veta.

Vi fattade nog egentligen inte hur allvarligt det var förrän vi såg alla läkare och sköterskor klädda som aliens i årets skyddskläder, komma in i akutrummet.
Nicke fick konstaterad svininfluensa efter något som kändes som hundra blodprover på diverse ställen på armarna. Även lunginflammation på vänster sida. Visste inte om jag skulle svimma, skratta, gråta eller dö litegrann inombords. Men det gjorde jag inte, utan kämpaglöden att få honom bättre blev ännu starkare.

Han fick hjälp att andas via syrgas (och har det fortfarande i skrivande stund), blev kopplad till dropp och ivägkörd till infektionsavdelningen som, förståeligt, ligger avsides från huvudbyggnaden. Vi åkte genom en låååång korridor underjord på väg dit och både jag och Nicke började fundera vad vi skulle få vara i för sorts bunker de närmaste dagarna. Det såg värre ut än vad det var.

Vi befinner oss i ett tvåvåningshus med loftgångar så att det inte ska bli så mycket spring mellan rummet och korridorerna. Så jag kan gå direkt utomhus via en egen entré, vilket är skönt med tanke på eventuell bacillspridning. Läkare och sköterskor passerar en "sluss" med två dörrar in till rummet och klär på sig skyddskläder mellan dörrarna. Renligt, säkert och bra.

Det har varit tuffa dagar här men nu sedan Nicke började få antibiotika intravenöst plus två olika andra piller sedan igår så ser det ljusare ut. *peppar peppar*
Han hostar inte alls lika mycket längre, men i går fick jag ett smärre sammanbrott och grät ur mig frustration över att inte kunna göra något. Man orkar ju inte hålla skenet uppe HELA tiden. Det enda jag kunde göra var att hålla handen och se hur Nicke led sig igenom hostattackerna. Inte ens den starkaste hostmedicinen hjälpte. Det är/har varit psykiskt påfrestande för både mig och Nicke.

Det ser lyckligtvis ut som att medicinerna gör verkan och i dag mår han mycket bättre, är mer kontaktbar och pratglad, är feberfri och hostar nästan ingenting alls. Han blåstränar för att få upp styrkan i lungorna och försöker vänja sig av med syrgasen. Blodgas-tester görs hela tiden för att kontrollera syrehalten i blodet, en smärtsam upplevelse genom att man tar blodet ur en artär (har fått lära mig att artär och ven är två olika saker) i handleden, på insidan. Aj. Men Nicke är en hårding och visar inte mycket till ansiktsuttryck. Min fina älski! <3

Så fort han kan andas på egen hand, har bra syrehalt i blodet, inte smittar längre och jobbat upp lite styrka i kroppen så får vi åka hem. Kan inte sticka under stol med att detta har varit en pärs, men när jag tänker på hur mycket jag älskar honom så skulle jag inte ha gjort något annorlunda! I nöd och lust som det heter.

Nu hoppas vi också att jag inte blir smittad. Är jag frisk fortfarande när vi kommer hem är det jag som tar sprutan direkt.