Det ryms mycket i en skalle

Jag tittade på Terminator 2 i fredags kväll, och slogs av vilket budskap den filmen kommer med. Och plus att den var flera flera år före sin tid när den kom för massa år sedan.

Det är en film jag kan se hundra gånger om, eftersom jag varje gång är på olika platser i livet... och den här gången slogs jag av budskapet av att ödet inte finns. No fate. Ingenting är förutbestämt utan jag formar själv mitt öde under den korta tiden jag är given här på jorden.

Där jag nu står är jag låst. Med munkavle och handklovar. Jag kan varken göra, säga eller röra mig utan att något bevakas. Jag kan inte skriva, jag kan inte uttala ord. Jag har själv satt mig i den bur jag nu sitter, och där får jag sitta och våndas och fundera åt vilket håll jag tänker styra ödet i nästa drag.

Det är dags för mig att hålla käft och bli än mer klok än jag redan är. Förhoppningsvis återkommer jag som det i nästa inlägg.