Det där med löve.
På senare dagar har jag lyckats bli både cynisk och romantikintolerant. Mer än vanligt. Jag har tappat tron på det här, hela det här konceptet om jag ska vara ärlig. Va fan ska man med kärlek till egentligen? All denna ovisshet, alla dessa smällar, all denna smärta och spela med sitt hjärta som insats. Är det verkligen värt det? Love bites, not beats.
Ja man kan ju fråga sig om det verkligen finns eller inte finns. En sak som är säker är att den kärlek vi ser på film och TV, den rosa och fluffiga romantiken, finns inte irl. Men kärlek finns, fast på ett annat sätt tror jag.
Härom dagen diskuterade jag och en kollega detta. Hon sa att riktig kärlek är när du kan tänka dej att ta hand om din partner när den blir äldre eller varit med om en olycka. Om du då kan tänka dej att mata honom/henne och tvätta henne/honom eller torka skiten osv. Det är äkta kärlek. När du inte springer din väg när din livskamrat inte kan ta hand om sig själv.
Själv vet jag inte om jag tror på det, men det kan alltid vara en möjlighet till mer verklig kärlek.
Jag vill ändå tro på true love nånstans där längst in i mitt hjärta. Och true love never dies ;)Hittar man en livskamrat så gör man det, annars får väl man fortsätta att leva och träffa nya människor. Kanske hittar man rätt, kanske inte... men ett liv utan kärlek vill jag inte ha längre!
Jag fixar på en g¨ng:)
"Tills livet skiljer oss åt" passar bättre tycker jag,
