Det ryms mycket i en skalle

Plågade mig just igenom ett relationsdrama på tv. En sån där äcklig variant där par är till synes lyckliga men hindras av att vardagen kommer emellan och tar för mkt tid, så att de både glömmer pussas eller god forbid... ha sex. Bråk, tjafs, skandaler, otrohet, bråk, obesvarade samtal och gråt. I VARJE relationsdrama finner man sig i handlingen, förr eller senare, där relationsbreaken är ett faktum och man ifrågasätter förhållandets vara eller icke vara. Där man inte längre ser något ljus i tunneln. Men så klart ska det alltid sluta äckligt bra.

Jag fann mig själv med och bara sitta där med armarna i kors och skaka på huvudet, när eftertexterna rullades upp.

Rent ut sagt: What the fuck is up med alla lyckliga slut?!?! Har manusförfattarna noll verklighetskoll? Har de förbisett att I ungefär lika många fall (om inte fler) som de lyckliga sluten, så finner inte många dom där äckligt lyckliga sluten utan det slutar faktiskt med att man står där i tunneln och inte ser något ljus. Inte på långa vägar. En lite mer trovärdig verklighet om du frågar mig.

Find me a miracel. What am i worth now? I open my heart for you, now i´m being something i´m not, memories gone i am falling behind. Now i am standing here, lonely in tears. My heart is gone, i´m falling behind. I´m losing my way.

Dead by April sjunger min verklighet just nu. Jag är glad att de kan förmedla det som bor inom mig, kanske kan de hjälpa mig upp på vägen igen.

Så jävla pissigt som jag mådde igår vill jag nog aldrig vara med om igen. Det var det värsta utbrottet hittills. Inget var bra, solen sken från klarblå himmel, men i mitt bröst var det svart och jag kände mig outgrundligt ensam.

Ni vet hur det kan vara, att även fast man har tonvis med underbara och fina människor runtom kring sig som bryr sig om en, så ser man det inte. Man är ensam inuti, och alldeles.... alldeles trött i själen. Jag blev nog besatt av en demon i ungefär två timmar igår. Jag orkade bara inte. Jag gav upp ett tag.

Men tack vare dig och att du drog upp mig ur hålet, som den förmåga du alltid har så fann jag nytt mod att orka med det här vi kallar livet. Och det här blev nog det mest personliga inlägget hittills. Sådär, då fick ni en titt rakt in i min, ibland, alldeles förvirrade hjärna.

Ner som en pannkaka, upp som en sol. Helt plötsligt känns allt bra igen, denna fredag. Är det bara jag som tycker att jag och mitt humör är lite lätt labilt? Ha ha!

Så kan det vara och det får ni ta kära vänner. Hoppas ni får en lika soft helg som jag tänker ha.

Det är så mycket jag vill säga. Så mycket jag skulle vilja berätta. Men det tar stopp. Jag är så jävla känslig just nu så man nästan kan ta på det. Nästan vad som helst kan få mig och börja gråta i skrivande stund, en bra låt... vänliga ord... bekräftelse... motgångar... omtanke. You name it, it´s there.

Jag kom tillbaka för en kort sekund men föll strax ner i hålet igen. När ska detta elände ta slut? Varför kan man inte bara sätta på ett bamseplåster så blev allt bra igen? Precis som när man var barn. Life was simple then.

Jag sitter fast i ett mellanrum i livet där ingenting händer. Allt står still och det känns som jag väntar på något. Vad vet jag inte. Bättre tider eller ljusare årstid... Vad vet jag.

För och måla upp en metafor så känns det som att jag står vid motorvägen och liftar, det blåser hårt och jag fryser men inte en jävel plockar upp mig. Jag blir sur och arg, till slut orkar jag inte mer utan sätter mig ner i diket och hoppas på att någon ska se mig ändå. Helst ska det också vara någon som kan bringa med sig lite äventyr och blåsa liv i mitt trötta sinne. Orka.

Vet inte hur jag ska tolka detta. Kanske är det någon där ute som har en teori.

Utan tv, film och internet hade jag nog förmodligen avlidit inombords här hemma. Jag är bannad till soffan på heltid just nu. Japp, sjuk. Och inte så lite heller utan hela kitet! Ögon lika röda som efter en häftig festarkväll på stan, hosta som aldrig ger med sig, tät näsa, noll smaksinne och alvedon mot värken i kroppen. Ser ut att bli en lugn helg (läs tråkig...). Hu hu.

Jo men lite synd om mig är det. Det knastrar i mina luftrör. Yaiks.

Lånar ett citat från en mammas blogg, http://levaidag.blogg.se, vars dotter gick bort i en ovanlig cancerform. Hon berättar om hur livet går vidare efter att ha förlorat ett barn, var hon hittar lusten att leva och om sin dagliga kamp.


"Människan kan komma över nästan vilka fruktansvärda saker som helst....
och den styrkan vi får kan ingen bok i världen lära oss om vi inte upplevt den själva."


Om hon kan hitta styrkan i att uppskatta livet till fullo, så varför skulle inte jag? Hon är en sann inspiration och får en verkligen och fundera på vikten av mina egna problem i vardagen. Av henne har jag lärt mig att uppskatta det lilla, tack!