Jag som krönikör.
Tänkte faktiskt här på bloggen nu publicera min senaste krönika som kom ut i blaskan i fredags. Mycket nöje! som man säger och jag är öppen för all form av feedback.
Kolla när jag talar digispråk!
Hur i hela världen kunde fenomenet blogg bli så stort? Det går liksom inte in i mitt huvud riktigt. På vilken nyhets- nöjes eller fansajt man än surfar in på, finns det bloggar.
Tydligen har det blivit en extremt långdragen innefluga att allas tankar och åsikter nu ska sättas på pränt. Alla ska tycka något, alla ska skälla på något eller skriva en stackare på näsan. Ingen verkar heller ta hänsyn till att alla dessa inlägg faktiskt sparas och registreras på diverse sökmotorer, eller i någon annan ficka djupt inne i cyberspace. En gång skrivet, alltid skrivet liksom.
Vad hände med integriteten och tjusningen med att få vara lite hemlighetsfull? Vad hände med de gamla hederliga dagböckerna som jag i alla fall använde mig flitigt av under 90-talet?
Självklart skäms jag lite extra mycket när jag måste erkänna att jag själv också bloggar. För min del var botten nådd när jag för någon vecka sedan träffade min syster på ett födelsedagskalas, och då hade bloggat om en incident jag tyckte var extra rolig.
När hon var på väg att åka hem ifrån kalaset, hasplar jag ur mig: Har du spanat in min blogg i dag förresten? Det hade hon inte och hela grejen kändes, i efterhand, extra pinsam när jag tillägger: Ska du läsa sedan eller ska jag berätta nu?
Hur tänkte jag där egentligen? Klart som sjutton det är roligare att få berätta en rolig story in real life som det heter på internetsspråk, ansikte mot ansikte och få garva ihop och spela av den andres reaktion när man når slutpoängen. Nej, nu ska vi tydligen inte komunicera alls längre.
Så min syster åkte hem, läste inlägget och skrev en kort kommentar intill bloggen istället. Hur kul blev det då? Snacka om antiklimax.
Nu ska vi blogga, chatta och hålla kontakten via Facebook, communitys och annat trams istället för att hålla liv i hur vi faktiskt borde umgås. I verkliga livet.
Visst har det sitt lilla nöje att få surfa omkring och spana in vad folk pysslar med via internet, men det är när vi nu för tiden tvingas hålla koll på vännernas bloggar, för att få reda på vad som händer i deras liv som det känns lite urspårat.
Att ta upp telefonen och ringa, höra den andres röst och snacka ett tag finns nästan inte på världskartan längre. På sin höjd att man skickar ett sms. Och svarar inte personen i andra änden på meddelandet, nöjer vi oss med det.
Tänk vad mycket roligt vi går miste om när vi så sakteliga vaggas in i en lat, digital värld där vi så småningom inte behöver anstränga oss ens. Mig själv inkluderad. Skulle inte förvåna mig om vi om några år sitter och skålar med varann via webkamera, istället för att faktiskt träffas på fest.
Håll med om att det här är riktigt pinsamt! Vart är vi på väg egentligen? Ursäkta språket, men den här jävla digitala åldern har gått för långt!
Du har så rätt så gumman! Men farligast blir det när vi bara använder oss av datorn för att umgås. Så länge man tar vara på båda delarna, både folk man träffat över nätet och även träffar sina real life friends, så gör det ingen större skada på vårt sociala liv eller hälsa. Internet ger oss ju möjligheter som vi inte har i "verkligheten". Vi kan komma i kontakt med folk på andra sidan jorden utan att behöva göra av med en förmögenhet!
Jag håller med dig fullständigt. Mycket bra skrivet. Jag kan bara tiga och samtycka och vartenda skrivet ord som du skrivet är sant. Folk verkar vara livrädda för att umgås och prata med varandra IRL. När jag "råkar" säga hej åt nån på stan eller på nåt annat ställe så verkar dom livrädda och vill gömma sig. Även om jag har tillgång till dator, internet, mobiltelefon med sms, mms och videosamtal med mina hörselskadade bekanta så föredrar jag oftast att lyfta upp telefonluren och ringa till mina nära och kära eller hälsa på dom personligen. Världen har gått för långt. Snart lämnar väl ingen sina hem för huvudtaget och jobbar hemifrån, köper hem sina dagligvaror från internet hem till dörren etc etc om typ om 30 år. Mycket skrämmande... Hugaligen... Det vill jag inte vara med om...
