Det ryms mycket i en skalle

Kan inte beskriva hur maktlöst det känns att se sin älskade så sjuk och klen. Jag går och vankar av och an, tittar in lite försiktigt i sovrummet där han ligger med munnen halvöppen och jag bara måste lyssna om han andas. Låter kanske lite mammigt, men jag har nog aldrig blivit varse om min starka kärlek till honom så mycket som i detta nu.

Han hostar till, puh. Vi tar tempen, still feber, han får tabletter, somnar om ett tag, dricker lite vatten och blåbärssoppa, jag känner på pannan och vi pratar lite. Ligger och myser så gott det går och jag försöker att krama bort allt det onda. Går väl inte antar jag, men det känns bra. Jag hoppas jag är en bra nurse, en envis sådan fick jag höra idag men that´s me.

Tar mer än gärna hand om honom, och gör allt i min makt att han ska bli friskare snart. Bara det inte är baconfeber... kan inte låta bli att bli lite halvt skräckslagen. Nåväl, har inte febern gått över imorn kväll så är det jag som släpar honom till hälsocentralen. Var så säker.

Peppar peppar så känner inte jag någonting. Googlade lite och läste på en apotekssida att man kan ha influensaskydd upp till ett par år om man haft det tidigare. Och vad jag kan minnas så var det nog två år sedan jag hade influensa och låg däckad med feber i fyra-fem dagar. Hoppas kroppen känner igen viruset och stänger det ute.

Ska göra ett återbesök i sovrummet nu, pussa och krama på min bästa Nicke. Skicka alla krya krya-tankar ni bara kan, tills vi hörs igen!