Det här med och grina.
Jaha ja, det här med graviditet tar ju lite på mina psykiska krafter ibland måste jag erkänna. Till alla som varit gravida behöver jag bara säga ett ord: Hormoner. Fuck the hormones va jobbigt det är alltså!
Antingen gråter man för att allt brakar ihop, eller så gråter man för att något fullständigt befängt är otroligt vackert och fint. Jag hatar mig själv för att jag ibland fräser som en katt, inget är bra, jag känner mig aldrig nöjd och allting görs på fel sätt - vilket resulterar i citron i fejjan eller en klump i halsen.
Igår städade jag, och grinade samtidigt. Behöver jag säga mer? Varför vet jag inte riktigt. Jag misstänker att det var i samma veva som Sid attackerade en sladd jag hade i handen, vilket resulterade i ett jävligt svidigt och svinont hugg i baksidan av låret, och att Nicke missat att vi skulle städa lite i går gjorde att helvetet brakade lös. Kombon smärta i låret och någon skum besvikelse över Nickes tillfälliga minnesförlust gjorde att hela världen rasade samman. Fjantigt? Svar ja. Överdrivet? Ännu mer svar ja.
Så jag gick omkring här hemma, plockade och grinade. Nicke försökte krama mig mitt i städandet men jag fräser bara Låt mig va! Visst låter jag hysteriskt trevlig? Eller inte. Det här med tillgivenhet är svårt för mig när jag är ledsen, ännu mer när jag blir hormonstinn. Om någon kramar om mig och tröstar så gråter jag bara ännu mer. Till slut grinade jag bara för att jag grinade, tårarna sprutade, snoret flödade och jag hulkade nog några gånger också på slutet. Fy fan vad man håller på.
Tur att man har en man i sitt liv som säger följande till en när man bara känner sig hårig och fet: Du är ju min tjej, mamma till mitt barn och du är jättefin! Då började jag nästan också grina. Hopplöst fall.
Antingen gråter man för att allt brakar ihop, eller så gråter man för att något fullständigt befängt är otroligt vackert och fint. Jag hatar mig själv för att jag ibland fräser som en katt, inget är bra, jag känner mig aldrig nöjd och allting görs på fel sätt - vilket resulterar i citron i fejjan eller en klump i halsen.
Igår städade jag, och grinade samtidigt. Behöver jag säga mer? Varför vet jag inte riktigt. Jag misstänker att det var i samma veva som Sid attackerade en sladd jag hade i handen, vilket resulterade i ett jävligt svidigt och svinont hugg i baksidan av låret, och att Nicke missat att vi skulle städa lite i går gjorde att helvetet brakade lös. Kombon smärta i låret och någon skum besvikelse över Nickes tillfälliga minnesförlust gjorde att hela världen rasade samman. Fjantigt? Svar ja. Överdrivet? Ännu mer svar ja.
Så jag gick omkring här hemma, plockade och grinade. Nicke försökte krama mig mitt i städandet men jag fräser bara Låt mig va! Visst låter jag hysteriskt trevlig? Eller inte. Det här med tillgivenhet är svårt för mig när jag är ledsen, ännu mer när jag blir hormonstinn. Om någon kramar om mig och tröstar så gråter jag bara ännu mer. Till slut grinade jag bara för att jag grinade, tårarna sprutade, snoret flödade och jag hulkade nog några gånger också på slutet. Fy fan vad man håller på.
Tur att man har en man i sitt liv som säger följande till en när man bara känner sig hårig och fet: Du är ju min tjej, mamma till mitt barn och du är jättefin! Då började jag nästan också grina. Hopplöst fall.
Kommentarer
Postat av: ervasti
Ja fru Anka är en riktigt jävla bitterfitta :D
Det här är kanske inte lämpligt att säga just nu, men jag är så jävla glad att jag aldrig behöver vara gravid :o
Försök att ha ett leende på läpparna hur svårt det än kan vara :)
Puss och kram!
Postat av: Siss
asg Ursäkta mig, men jag känner så jäkla väl igen mig! Sen grinar man för att det är så synd om en OCH för att man skäms för att man grinar etc. :D Jag LOVAR att du kommer att skratta gott åt detta senare i livet, promise... Men av någon anledning så kom jag att tänka på en frukt i det här sammanhanget: Kiwi. Rund och hårig haha! ;) Hata mig inte nu... Love Siss.
Trackback
