Det ryms mycket i en skalle

Då är vi hemkomna igen från skogen, Korsån, för denna gång. Första gången i år och jag måste säga att det har en speciell plats i mitt hjärta redan nu. Inte bara för att man får springa på iskallt dass, pissa i en potta på natten, elda som en tok för att hålla stugan varm och slippa el, utan det har också en speciell plats i mitt hjärta för att jag och Nicke hade vår första dejt där. Hjärta hjärta hjärta.

Jag ser på honom i ett helt annat ljus där ute. Här hemma tramsar man ju omkring i den vardagliga lunken men där ute blir det lite special. Det har varit kanonskönt att bara vara där ute och umgås med Nickes föräldrar och familj med massa påskmat, lyssna på radio, läsa Hemmets veckotidning på bäddsoffan, steka sojakorv på vedspisen och få tiden att passera genom att spela spel.

I lördags kväll spelade vi något som kändes som världens längsta och nervigaste omgång av Jenga. Ni vet när man ska stapla ett torn så högt det går utan att det rasar? En sak står klar; Jag är för jävla nervklen för såna spel. Jag skakade som ett asplöv när jag skulle pilla ut en bit. Tvingade alla att hålla truten och lämna bordet utan armbågar, ha ha!

Igår så kom vi hem igen och mötte två glada kissar i dörren. Solen sken så vi tog en påskpromenad med Sid i selen och Azrael uppmuntrandes (läs Jamandes) bredvid. Det var så skönt så. Den här veckan kommer bara flyga förbi har jag en känsla av. Things to do, places to go! Och så får faktiskt valborg komma nu, så vi kan mysfixa på balkongen!