Det gör ont i dag.
Jag VET att jag kommer kunna unna alla som är gravida och får barn glädjen. Sedan. Inte än - för uppenbarligen är jag inte redo att göra det. Jag trodde dock att jag kommit dit, men med tanke på min reaktion så hade jag inte kommit så långt som jag trodde.
Tror nog det är mer så att jag inte ägnat så mycket tid till att fundera över sorgen den här veckan, för jag har dränkt mig i arbete. Skönt på ett sätt, men obehagligt as hell när attackerna kommer. Det är som att få en käftsmäll så det svider i dagar efteråt. Det gör så jävla ont.
Och jag vet att det inte är tiden som läker såren, det måste jag och Nicke göra tillsammans. Genom att prata och älska varann till miljoners. Och det gör vi ju.
Den senaste tiden går jag mest omkring och funderar på familj. Min egna familj, min och Nickes familj som inte är skapad än. När ska vi få den? Jag bara längtar, väntar och hoppas.
Er tid att bilda familj kommer. Jag tror inte att det är bra att känna sån avundsjuka på folk som får barn. Glädjs med dom istället och se det som att snart kommer du få uppleva samma glädje. Kram
Kära Linda, om du aldrig har varit i min situation så kan du omöjligt tala om för mig hur jag ska känna och inte känna... jag lovar dig, lovar, att om du upplevt samma mardröm som jag så känner man inget annat än avundsjuka och missunnsamhet i början. Men det är övergående, och en del i sorgeprocessen. Alla andra änglamammor jag varit i kontakt med känner exakt lika så det är inget konstigt. Jag behöver bara tid.
Jag kan absolut inte känna det som du känner, eftersom jag inte varit med om samma situation. Men jag har erfarenhet av personer i min närhet som har svårt att få barn och som fått missfall efter missfall. Få inte för dig att jag talar om hur du ska känna. Jag ger bara goda råd.
Att stå bredvid och se på och vara med om det själv är inte på flera ljusår samma sak. Och det vi var med om var inget missfall. Jag fick formligen föda ut barnet, hade värkar och hela baletten. Och så fick vi inget barn. Klart som fan man känner missunnsamhet och känner orättvisa när andra får sina barn men inte vi. Men som jag sa tidigare, det är övergående. Som tur är. Tack för råd, och jag är väl medveten om att känna avundsjuka inte känns "hoppa-högt-av-glädje-kul". Klart som fan jag vet det... men om jag känner så, så måste jag få göra det tills det går över.
Dagen kommer med säkerthet i framtiden, när tiden är rätt. Ta den tid du behöver till bearbetning bara. Stor kram
En dag är tiden inne lille-siss! <3
Jag vet att den dagen kommer,när jag får hålla och krama eran lilla knyte i min famn,
Var stark dottern min <3
