Det ryms mycket i en skalle

Så har sorgen återigen börjat nosa mig i ansiktet... den är inte riktigt framme än men jag känner att den inom kort kommer dyka upp med full kraft. Mamma ringde i dag och berättade att morfar haft andningsuppehåll i natt och förmodligen inte överlever många dagar till i livet.
Läkaren har rått alla mammas syskon att åka in till sjukhuset för att vaka, så nu går jag bara här hemma och ömsom gråter, ömsom håller andan och bara väntar på att telefonen ska ringa.

Jag orkar inte mer sorg. Verkligen. Jag gråter hysteriskt då och då, för att sedan bara sitta och stirra och minnas morfar. Jag vet att jag aldrig kommer få träffa honom igen och jag kan bara se hans lyckliga glada leende framför mig. Det enda jag kan hoppas är att han vakar över oss alla tillsammans med min moster efter detta.

Jag vet att morfar inte skulle vilja att vi grät och var ledsna, för han slipper vara sjuk och må dåligt sedan! Men jag kan inte släppa tanken på att mormor blir ensam och så många som kommer sakna honom. Det känns så fruktansvärt sorgligt alltihop. Men morfar har haft ett långt liv och fått många fina barnbarn och barnbarnsbarn - som alltid vill man att de ska finnas med för alltid. Men så funkar ju inte det här vi kallar livet.

Försöker tänka lättare tankar men jag måste samtidigt få vara ledsen när jag känner det. Samma dag, idag, som mamma ringde och meddelade detta fick jag sedan under dagen tre tecken på att jag inte ska vara ledsen.
1) Växlade som av en slump över till Oprah på trean där nyligen avlidne Patrick Swayze´s fru berättar om bortgången och deras bok de skrev strax innan han dog, och hur optimistiska de var och hon ÄR fortfarande. Att minnena lever kvar och även kärleken.

2) Min kompis Markus som jobbar inom äldrevården råkar skicka ett tomt sms till mig, varpå jag svarar och frågar vad han menar? Han förklarade sig med att hans knapplås strular men frågar samtidigt hur det är med mig. Jag berättar vad som hänt och han säger: "Se det som att han kommer få det bättre när det är över. Det är så jag har klarat det i vården iaf. Förhoppningsvis har han haft ett bra liv, och ingen vill ligga och vara sjuk." Så sant som det är sagt.

3) Loggar in på min kompis Isa´s blogg där jag igår kommenterat ett inlägg där hon var nere. Idag har hon ägnat ett inlägg till mig där hon tackar mig genom följande ord:
"Snälla Theresa, tack för din fina kommentar! Man ska glädjas åt det man har, inte sörja över det man saknar! Livet ordnar sig, jag har huvudet upp, fötterna ner och arslet sitter alltid bak. Jag får vara glad för det istället för att tänka det stora ordet "OM". För om det är så som det verkar, då blir det inget roligt alls."

Som sagt - glad över det man har, inte sörja det man saknar. Tack Isan! Det tröstade idag. Var detta meningen? Eller bara slump. Vad vet jag.