Jag är förföljd.
Helt otroligt att man kunde tro att livet var fulländat när man fått drömkillen och ett jobb. Har man väl haft känslan av ett liv i magen, en guldklimp, så förstår man vad livet VERKLIGEN går ut på. DET är kärlek och jag tror nog att både jag och Nicke förföljs av tomhetskänslan av att ha förlorat ens största kärlek som aldrig någonsin kommer tillbaka. Varför? Jag vet inte ens om jag vill veta.
Tänk om vi aldrig kan få barn igen? Tänk om vi är en dålig match? Tänk om vi får bli gamla tillsammans med våra katter och massa blommor i stället. Hemska tanke. Men det är dessa tankar som förföljer mig varje dag, som jag vaknar upp med och tvingas fungera med sida vid sida. Hur fan orkar jag? Det gör jag inte, men jag gör det ändå.
Tills jag känner att jag över huvud taget orkar vara genuint lycklig och glad en hel dag så kanske, kanske jag orkar träffa alla som är gravida och fått barn. Men som det är just nu känns det som att både ett- och tvåårs kalas får passera innan jag pallar.
Men man kan ju inte sitta och grina hela jävla tiden, som ni läsare kanske tror när jag bara urkar ur mig massa galla. Grejen är att min blogg blivit en livsviktig ventil för mig nu där jag får ur mig alla rädslor och tankar. Och eran feedback känns också grymt viktig. All pepp jag kan få betyder allt.
Avslutar i alla fall med den glädjande nyheten att jag får en kanonlön på fredag, så jag och Nicke lämnar nog Hofors för två dagar till helgen, och får oss en minisemester till Stockholm med allt vad det innebär. Museum, restaurang, öl på rockbaren och bara strosa omkring. Can´t wait. Det vore då fan om inte krafterna laddas på lite efter den trippen! <3
VÄL UNT säger jag bara!! Hoppas HOPPAS ni får en fantastisk helg, grädden på moset vore lite sol också :) Kram! p.s vem fan vill inte ha barn???... jag vill också... men men... livet vill annorlunda...
Allt kommer att ordna sig en dag och du kommer att få en fin familj. Jag lovar. Se till att njuta av livet fram tills dess. Kram
Jag förstår dig och de känslor du har, till viss del iaf. Svårt att sätta sig in i när man inte upplevt nåt liknande själv även fast jag också har förlorat ett barn men i ett mycket tidigare stadium. Hoppas dock att du kommer över din rädsla för att träffa gravida och bebisar för jag tycker det känns tråkigt om vi inte ska kunna umgås på flera år bara för att vi har en bebis, vilket vi inte ens vet än, mycket som hinner hända. Och jag vill inte att sorgen över att ha förlorat ett barn ska vara något gemensamt för oss och en anledning till att kunna börja umgås igen. Jag förstår dina känslor men hoppas att även du kan ha förståelse för mina. Kram.
Anna, det handlar inte om "rädsla" utan det handlar om att jag inte bara klarar av det just nu. Allt ligger så färskt i minnet. Om du läser mitt inlägg en gång till så kanske det genomsyrar i texten. Hur saker och ting "känns" och hur saker och ting faktiskt "blir" är ju två skilda saker. Jag berättar i min blogg bara hur jag känner just nu, och just då var det så... även jag har bättre dagar och sämre dagar. Kramen!
