Jag är less.
Nej nu är jag fan less på folk och folk! Hur kan man tro att man över huvud taget ORKAR höra av sig när man mår som ett arsel, tidvis?! Och det känns ju inte speciellt hyggligt och lägga den "bördan" på mina axlar. Som jag skrev på msn häromdagen: När man själv inte orkar får andra anstränga sig.
Pratade med en kompis häromdagen, då jag faktiskt ringde upp. Oj hej, ja jag har tänkt på dig massor men jag har velat vänta med och höra av mig till dig ifall du inte orkade.
Ja jo, jättefint och allt det där... men har det någonsin slagit er att jag faktiskt vill vara SVAG med er också? Det är väl det vänner är till för, finnas där i både snålblåst och solsken. Någon att luta sig på, någon att få prata med. Men nä, när det händer något fruktansvärt så skrämmer man bort varenda levande varelse. Tydligen.
Visst - kanske börjar jag gråta eller blir ledsen. Men det går över! Och jag blir starkare för varje gång jag får prata om det. Jag är less på att bli behandlad med silkesvantar nu. Jag vill göra vanliga saker, och jag saknar er. Väldigt mycket.
Pratade med en kompis häromdagen, då jag faktiskt ringde upp. Oj hej, ja jag har tänkt på dig massor men jag har velat vänta med och höra av mig till dig ifall du inte orkade.
Ja jo, jättefint och allt det där... men har det någonsin slagit er att jag faktiskt vill vara SVAG med er också? Det är väl det vänner är till för, finnas där i både snålblåst och solsken. Någon att luta sig på, någon att få prata med. Men nä, när det händer något fruktansvärt så skrämmer man bort varenda levande varelse. Tydligen.
Visst - kanske börjar jag gråta eller blir ledsen. Men det går över! Och jag blir starkare för varje gång jag får prata om det. Jag är less på att bli behandlad med silkesvantar nu. Jag vill göra vanliga saker, och jag saknar er. Väldigt mycket.
Kommentarer
Trackback
