Det ryms mycket i en skalle

Jag sitter och läser om andra par som förlorat sina älskade barn i liknande fall som vårt i ett forum. Jisses vilken kraft jag får! Det är en ofantlig tröst och veta att man inte är ensam i sorgen, och man är inte ensam om att känna sig vingklippt och man sitter och funderar på om man törs flyga igen.

Mitt i forumet där tjejer berättar om hur deras avbrytande gått till kommer ett inlägg från en anhörig som just fått reda på att en familjemedlem förlorat sitt barn sent - och vet inte hur hon ska bete sig gentemot henne/dem. Jag kan känna igen litegrann att jag fått känslan av att många runtom mig just inte vetat hur de ska bete sig. Resultatet blir att de håller sig undan, i respekt tror de kanske själva men i mina ögon känner jag mig bortglömd.

Ni ska få några tips från två personer som svarade på denne anhörigs frågor om vad hon kan göra "för att inte verka dum när hon är rädd för och bete sig fel och säga något fel". Jag håller med till 90% av dessa tips, så sug åt er;

"Man behöver inte säga så mycket . Visa att du finns där och försvinn inte om ett tag. Om hon orkar prata så fråga om barnet (om hon vill prata om det)  visa intresse för barnet  (fråga om vikt ,längd , m m) Det är något som ofta glöms bort! Vi som förlorat barn brukar oftast vilja prata om barnen , visa kort etc.

Svarar hon inte i telefon så skicka sms , skicka igen om några dagar även om du inte får svar(vilket du inte ska räkna med) Helt enkelt visa att du finns där för henne! Bor hon i närheten gå över med mat t ex eller en blomma.
Våga vara där och möta henne i sorgen-säg absolut inte att det kanske var meningen eller att dom kan få fler barn eller någon annan dum klyscha-tro mig det är det sista man vill höra! Det finns ingen mening med att barn dör och inget barn kan ersätta ett annat."



Tips och råd från änglamamma två:
"Hör av dig och finns till för dem! Laga mat, frys in och kom dit med. Du behöver inte säga så mycket, säga att du är ledsen för det som hänt är fint. Fråga hur de mår och våga höra svaret... Våga vara tyst med dem. Krama henne och honom!

Ring och sms:a och hälsa på. Hör av dig även fast inte de hör av sig. Man orkar oftast inte det...  Och det betyder inte att man inte vill. Däremot är det hemskaste som finns när ens vänner och familj inte hör av sig.
Fråga om du kan få se kort! Räkna barnet till familjen, räkna dig som barnets moster/faster (vet ju inte din relation). Fråga om du kan göra något praktiskt, dyk upp med skurhink och säg åt dem att ta en promenad medan du städar. Allt sånt här vardagligt praktiskt blir så svårt när man förlorar sitt barn."

Nu ska jag göra som de andra änglamammorna - våga hoppas på ett liv och framtiden!