Tunga besked.
Känner mig lite blå i dag.
Ett överraskat brev innehållande en kallelse till kvinnokliniken satt jag så i dag i väntrummet innan jobbet, och nervöst undrande vad det var frågan om. Blev inkallad till läkaren som informerade mig om att obduktionsrapporten från Uppsala kommit gällande vårt älskade barn. Våran son, fick vi veta.
Han hade multipla missbildningar med detaljer jag inte vill gå in på, men summa sumarum så fanns det inget man kunde göra och på något vis kändes det som en tröst. Då gjorde vi rätt och då rådde läkarna oss att göra rätt. Alla sjutton ungefär. Så känns det. Har fått nog av sjukhusbesök nu och bara lukten av Gävle sjukhus entré gav mig rysningar sedan sist.
Allt kom tillbaka däremot. Allt blev skitjobbigt och jag bölade som ett barn på väg till bilen med Nicke kvar i luren, som hängt med via telefon på läkarbesöket också. Folk måste ju ha undrat vad i allsin dar jag fått för jobbigt besked. Då kan dom få undra.
Nu hoppas vi bara att vi hade extrem otur och inget annat, och att det inte händer igen.
Att jag och Nicke har varann är fortfarande den största trösten, och kärleken är ju störst. Även till vår son som är vår älskade änglabebis som kommer skydda oss inför vårt nästkommande barn. För oavsett odds så ska vi bli en familj. En underbar dag blir vi det - i vilken form det än blir.
Ett överraskat brev innehållande en kallelse till kvinnokliniken satt jag så i dag i väntrummet innan jobbet, och nervöst undrande vad det var frågan om. Blev inkallad till läkaren som informerade mig om att obduktionsrapporten från Uppsala kommit gällande vårt älskade barn. Våran son, fick vi veta.
Han hade multipla missbildningar med detaljer jag inte vill gå in på, men summa sumarum så fanns det inget man kunde göra och på något vis kändes det som en tröst. Då gjorde vi rätt och då rådde läkarna oss att göra rätt. Alla sjutton ungefär. Så känns det. Har fått nog av sjukhusbesök nu och bara lukten av Gävle sjukhus entré gav mig rysningar sedan sist.
Allt kom tillbaka däremot. Allt blev skitjobbigt och jag bölade som ett barn på väg till bilen med Nicke kvar i luren, som hängt med via telefon på läkarbesöket också. Folk måste ju ha undrat vad i allsin dar jag fått för jobbigt besked. Då kan dom få undra.
Nu hoppas vi bara att vi hade extrem otur och inget annat, och att det inte händer igen.
Att jag och Nicke har varann är fortfarande den största trösten, och kärleken är ju störst. Även till vår son som är vår älskade änglabebis som kommer skydda oss inför vårt nästkommande barn. För oavsett odds så ska vi bli en familj. En underbar dag blir vi det - i vilken form det än blir.
Kommentarer
Postat av: Siss
Självklart blir ni en familj en dag - det kommer att bli ett mycket älskat litet knyte ni kommer att få. Men du vet hur det är - den som väntar på ngt... Kram! P.s skönt att veta att ni gjorde "det rätta", eller hur man nu ska säga, du vet hur jag menar?
Trackback
