Det ryms mycket i en skalle

Det är ju helt sinnessjukt hur man kan se framemot en dag i Falun. Falun? Ja, Falun. Vi har inte unnat oss en rolighetstripp bortanför Hofors 50-skyltar sedan 1800-frysigfast tamefasen. Men idag siddu, då tänkte vi göra det. När vi dessutom blivit lovade middag av Nickes kompis Sara så var det bara och kamma håret. Duscha, sminka, parfymera and we were off.

Solen sken och jag rockar loss till lite metal på stereon. Småpratar lite med Nicke men avbryts av ett bryskt och surt: Vad säger duu? Jag hör inget för den här otroligt skräniga musiken! Sänker. Antiklimax. Vilken gubbe till karl jag har, och jag låter honom veta det.
Vi svänger in på City gross för lite matfynd och väl inne på grönsaksavdelningen får jag syn på vindruvorna. Oh, vindruvor, muums! Börjar botanisera, vända och vrida på förpackningarna. Nicke börjar himla med ögonen och jag ser att han är på väg att tappa tålamodet. Men ta en låda nu bara! Jag kan käka dom dåliga va fan... muttrar han.
Men stressa mig inte! Jag vill ha fräääscha druvor, förklarar jag och riktigt hör hur pedagogisk jag låter.

Nicke brassar ut i ett skratt och levererar sin punchline: Om jag är gubbe i bilen så var du fan minst lika mycket kärring nu! Du och dina druvor... Jag surar till och riktigt känner hur min kommentar i bilen kom tillbaka och bet mig i arslet så jag grabbar en låda, kastar i korgen och tar Nicke under armen. Smygflinar lite och säger Kom nu. Gubbe!

Jag och Nicke blir nog ett fint par som gamla, en riktigt sur finnkärring som muttrar bakom ryggen på honom och en gammal hoforsare som drar ner mungiporna så fort saker tar lite tid. I löve him.