Det ryms mycket i en skalle

Jag har gått som i ett vakuum sedan sist jag uppdaterade bloggen, och inte ville jag skrika ut något heller förrän jag visste att allt var ok och lugnt. Jag fick en liten blödning tidigare i veckan som skapade mer eller mindre högljudd panik i mitt huvud. En gråtattack senare ringde jag akut till gyn i gävle, som man ska när min barnmorska inte har telefontid, och fick en tid för undersökning två dagar senare. I fredags alltså.

På två dagar hinner man noja loss riktigt ordentligt och till slut började jag tvivla på att jag ens var gravid, och att allt detta bara var inbillning i min skalle. En hel och ren skengraviditet helt enkelt. Man är ju lite knäpp ibland... Väl på sjukan undersökte de mig och tog sedan fram apparaten och skulle genomföra en "felsökning" via ultraljud.

Jag höll andan och min puls slog som att den hade fått en injektion adrenalin. Man hinner ju måla upp alla möjligt hemska skräckscenarion i huvudet. Hjärtat slår, och allt ser bra ut... muttrar överläkaren. PUUUST! Fick se lilla hjärtat pumpa där på skärmen lite snabbt men mer än så blev det inte. Specialistläkaren hade tydligen busy busy och ilade sedan iväg efter lite kort snack och lugnande. Kort och gott - allt ser normalt ut och huvudsaken är att det inte ser ut att blöda något mer i alla fall. Nu får vi se framemot det ordinarie ultraljudet i slutet av maj!

Det är inte lätt att vara blivande mamma - för det är ju helt sjukt hur man kan sakna och vilja beskydda något som man inte ens har träffat eller känt i magen än. Och som jag läste i gravidboken, nu får man oroa sig fram tills bebben kommer och sedan resten av livet också. Tur Nicke har sin pappas gener - som sätter sig i bilen och åker ut och letar efter Nicke om han var en kvart sen. Men det är så det ska vara.