Det ryms mycket i en skalle

Jag hade så jävla enkelt kunnat freaka ut fullständigt i dag. 1 november - beräknad födsel. Klump i halsen och jag borde egentligen inte sitta här och tänka, blogga och svälja just nu. Men jag gör det ändå, för jag måste måste måste skriva.
Skriva av mig sorgen, skriva av mig mina rädslor och skriva bort allt jag känner. Åtminstone för några minuter. Sätta allt på pränt så jag kan gå tillbaka om ett år och läsa och förundras, och minnas att livet verkligen går upp och ner. Förhoppningsvis kan jag även då konstatera att jag kommit en bra bit på väg och att minnet av detta då bleknat lite till. Inte glömma, men blekna.

Jag har under de senaste dagarna slagits av en jobbig och svår ångest, ibland dödsångest, ibland bara... ångest. Som varvas med en längtan av barn, och jag varken orkar eller vill känna sådär något mer. Fråga mig inte varför den dyker upp, den där jävla ångesten som jag inte haft på så hiiimla länge! Så skönt då att det går i vågor - november gör nog sitt till också gissar jag.

Som lite ironisk touch av hela den här situationen så såg jag i går när jag loggade in på familjelivs forum att en tjej mailat mig. Hon har precis fått reda på att även de måste avbryta sin graviditet på grund av njurproblem och hon nådde ut till mig för stöd, frågor, tröst och lugnande. Jag rös lite, det var som att... cirkeln var sluten. Dagen innan min/vår dag för beräknade födsel så får jag hjälpa och trösta någon i exakt samma sits. Kändes både märkligt och stort. Sprida sin visdom och erfarenhet - som jag i och för sig hade kunnat betala för att vara utan.

Men nu känner hon sig lugnad och hjälpt, tack vare mig. Många kramar till en stark och modig tjej - avslutar hon senaste mailet. Kvällen kunde paradoxalt inte ha slutat bättre. Plus mitt änglakort som jag drog i dag när jag undrade hur dagen skulle bli. Svaret i kortet? Pånyttfödelse. Word.