Det ryms mycket i en skalle

Nej, nu har jag lessnat på det "allt-går-så-bra-så-fasaden" och faktiskt inse att jag HAR det jävligt bra! Och när jag dessutom googlar på barnlöshet så inser jag att det alltid finns någon stackare som har det värre. Då skäms jag nästan att jag sitter här och gnäller över att inget hänt på fyra månader. Fyra ynka jävla månader. Det är ju ingenting! Ja, det är ju faktiskt inte såå länge... sade en vän i dag. Och tillade: Kanske har din kropp behövt den här tiden för att läka?

Jag tror hon har rätt. Läka både själsligt och kroppsligt. Kroppen är ju en finurlig mekanism som man inte KAN lura hur mycket man än försöker. Den känner på sig när det är rätt, och den vet när det är dags. När man är redo. Även om man inte vet det själv.

Men på något sätt så känns det som att jag säger hej då till vår älskade knott, vår lille son när jag återigen väljer att ärligt och på riktigt öppna famnen för livet och det som pågår omkring mig igen. Att äntligen leva i nuet, låta ett syskon till honom komma när det faktiskt kommer. Det känns liksom... fel, att släppa honom. Även om jag vet att han för alltid kommer finnas med oss.
Jag ska ju sörja! Jag ska ju vara ledsen! Ska jag ha kul? På riktigt dessutom? Och menar du verkligen att jag ska försöka lägga allt som ger en klump i halsen bakom mig, och se framåt? På riktigt?! Så går mina tankar.

Har en känsla av att jag står på tröskeln till en ny fas i livet. Accepterandet. En viktig insikt känner jag. En känsla där jag börjar göra mig fred med det som hänt och återigen ta tillbaka alla glädjeämnen jag hade i livet innan Knott bosatte sig i min mage. Jag var ju faktiskt jävligt lycklig, glad och sprallig då. Dags och ta fram henne igen, sa mamman bestämt och publicerade blogginlägget.


P.S.

Läst på en tjejs blogg, som har ÅTTA IVF-behandlingar i ryggen. Vilket styrkeknippe.
En slap i ansiktet om att jag kanske ska försöka vara glad i nuet istället:

"Imorse kom dessutom 'klumpen', den lilla hinnsäcken som pyret skulle utvecklats i om det hade bestämt sig för att stanna hos mig.

Det känns tungt nu. Jag visste ju redan igår att det var kört så jag gick på fest och bestämde mig ganska tidigt att jag skulle se till att bli full, fullare, fullast. Jag mår som jag förtjänar idag och jag tror det dövar missfallssmärtorna..."

D.S.