Besvikelsens makt.
Jag undrar rätt ofta varför jag jämt och ständigt snöar in på effekten som känslan av en besvikelse ger! Det är ju inte utan att man måste få spela ut den liksom... men när man gjort det, pratat ut med berörda parter så ska man ju kunna släppa och gå vidare. Men kan jag det eller? Nä. Det är inte varje gång det går lika lätt kan jag avslöja.
Men då handlar det ju ofta också om att jag inte VILL släppa det... jag vill ta på mig fetaste offerkoftan ett tag, halsa cola, moffa choklad och bara vältra mig i misslyckandet och känna mig ensammast i hela världen. Det ÄR ju så jävla synd om mig! Fattar du inte det? Så ser ju inte verkligheten ut, jag vet.
Min poäng är att det inte alltid går att kontrollera händelserna som korsar vår väg här i livet - hur jag väljer att reagera, ställa mig till och må utefter dessa händelser är ju en helt annan femma. Men det är inte alltid jag heller där kan styra mig själv. Då gråter jag ut EN gång. Sen får det fan vara bra.
Efter jag torkat tårarna börjar jag omgående att försöka omvandla allt jobbigt till något konstruktivt. Hur kan jag lära av det här? Hur ska jag kunna må bättre typ NU, på en GÅNG? Och så börjar jag planera framåt och tänka på allt roligt som väntar, planerar in skojiga grejer med vänner, och glädas över all kärlek som finns i mitt liv. Min fina Nicke, mitt nya jobb som väntar.... och sånt viktigt.
I babyracet är det tufft att leva i nuet och ibland känns det som att jag tävlar mot andra - men ännu jobbigare är det när känslan av att man tävlar mot sig själv, slår en. Och det är ju så det är - i slutändan tävlar alla bara mot sig själva. Vad det än är. Och då är det ju en fördel om man kan göra fred med sig själv, vara vänner och hitta ett bra verktyg som underlättar livet.
Jag är en dålig siffra i statistiken - men jag tänker motbevisa alla där ute att jag kan byta kolumn när tiden är rätt.
Men då handlar det ju ofta också om att jag inte VILL släppa det... jag vill ta på mig fetaste offerkoftan ett tag, halsa cola, moffa choklad och bara vältra mig i misslyckandet och känna mig ensammast i hela världen. Det ÄR ju så jävla synd om mig! Fattar du inte det? Så ser ju inte verkligheten ut, jag vet.
Min poäng är att det inte alltid går att kontrollera händelserna som korsar vår väg här i livet - hur jag väljer att reagera, ställa mig till och må utefter dessa händelser är ju en helt annan femma. Men det är inte alltid jag heller där kan styra mig själv. Då gråter jag ut EN gång. Sen får det fan vara bra.
Efter jag torkat tårarna börjar jag omgående att försöka omvandla allt jobbigt till något konstruktivt. Hur kan jag lära av det här? Hur ska jag kunna må bättre typ NU, på en GÅNG? Och så börjar jag planera framåt och tänka på allt roligt som väntar, planerar in skojiga grejer med vänner, och glädas över all kärlek som finns i mitt liv. Min fina Nicke, mitt nya jobb som väntar.... och sånt viktigt.
I babyracet är det tufft att leva i nuet och ibland känns det som att jag tävlar mot andra - men ännu jobbigare är det när känslan av att man tävlar mot sig själv, slår en. Och det är ju så det är - i slutändan tävlar alla bara mot sig själva. Vad det än är. Och då är det ju en fördel om man kan göra fred med sig själv, vara vänner och hitta ett bra verktyg som underlättar livet.
Jag är en dålig siffra i statistiken - men jag tänker motbevisa alla där ute att jag kan byta kolumn när tiden är rätt.
Kommentarer
Postat av: Siss
I know you can! Lots of <3 <3
Postat av: Little brou!
Det här må låta helt sjukt och en aning schizo, men shit the same.. Jag brukar ha en annan del av mig själv i huvudet som jag pratar med när jag mår dåligt. Snarare, det är den andra delen som börjar prata vett i huvudet åt mig när jag tänker dumma och onödiga tankar. På skarpen hör jag i huvudet, ungefär: "Vad FAN håller du på med?! Varför tänker du på det här sättet?" Det är som att jag för en diskussion liksom, haha! Vissa kanske skrattar åt det här, men, det har hjälpt mig som fan! Det är liksom en både hård- och tröstande del av mig som pratar med mig :P Vet inte om det är jag som är ensam om detta och allmänt konstig, men, aja ;)
Trackback
