Det ryms mycket i en skalle

En sticka kvar, tror jag testar. Äh. Räknar dagarna. 21 dagar. Snart är det slut på cykeln... undrar hur det blir den HÄR gången då? Känner jag mig inte lite gravid? Letar ovanliga symtom på gravidforum. Suckar, och stänger ner sidan. Så himla överdrivet att låtsas känna efter för något som inte finns ändå. Försöker så gott det går att förbereda mig på ökända Tant röd. Kanske kan jag lura mensen och min hjärna och dess förväntningar genom att ladda upp med tamponger? Förbereda för nästa cykel kanske?

Försöker slappna av och tänka det gör inget, det går fler tåg och jag är så lycklig och har ett bra liv nu. Ändå slår det dåliga samvetet mig som en käftsmäll i ansiktet när jag kommer på mig själv med att hoppas. Jag har ett barn, men ändå inte. Jag är inte förstagångsmamma, men trots det känns det som det. Jag är en mamma som försöker få sitt andra barn, men har ändå ingen liten som springer runt benen på mig.

Tomheten och längtan känns ibland övermäktig, och folk kan inte förstå. Nej jag vet inte hur det är, men jag vill gärna försöka förstå, som en god vän till mig sa häromkvällen. Tanken och längtan efter att få en graviditet som slutar lyckligt, och vi äntligen kan få njuta av den här kärleken vi en gång påbörjade med att gro, tar ibland över. Hur fan håller man fötterna på jorden med en hög sådana här känslor inom sig?

Svaret: Oändligt med positivitet och försöka leva lycklig i nuet. Att vara tacksam över det vi har tillsammans jag och Nicke. Att ha lite faith och hoppas och tro att det snart händer oss igen. För det gör det. Det vet jag. Tålamod är inte direkt mitt andra namn, men efter den här resan så är jag nog beredd och ändra det.

TACK alla ni som frågar hur jag mår. Det värmer och betyder mer än ni någonsin kan ana! Ni får en guldstjärna i min bok. <3