Det ryms mycket i en skalle

Tänkte blogga om något riktigt smart denna natt, men ärligt talat... jag kommer inte på något. Med detta inlägg vill jag bara visa att jag lever. Jag lever - men jag saknar mina vänner, något så fruktansvärt. Jag saknar sms, jag saknar samtal och jag saknar att någon säger att de tänker på mig och undrar hur jag har det. Jag bor ju faktiskt bara i Hofors... 4,5 mil från Hedemora. Lika långt som till Falun. Inget mer. Varför är det så svårt?

Jag tänker skitofta på mina vänner och varje gång jag håller mobilen i handen så är jag sugen att messa någon och fråga hur det är. Men jag gör det inte. Vet ni varför? För att jag GÖR DET JÄMT. Kanske är det just det som är felet - folk väntar på att JAG ska höra av mig.
Men nu är det fan slut med det, vill inte folk visa intresse för mig och mitt liv så tänker jag njuta av de som faktiskt finns i min närhet i stället och  av dem som tar sig 30 sekunder av sitt liv och brassa iväg ett mess. Jag är glad att jag har Nicke, Luntan, Carro, Camilla och Perssons här i krokarna när saknaden blir för stor efter hemstaden.

Dessa rader kan låta lagom självömkande för den som skummar igenom texten. Men surprise, det är det inte - det är SAKNAD. Kan sakna att gå ner på puben med mia en torsdag och snacka om allt, käka lite och garva. Landa i Sofies soffa och kika film och prata sådär som bara vi gör som känner varann utan och innan. Prata tjejsnack med Linda framför brasan och kramas. Såna saker.

Anyways, om så än på distans... jag är innerligt glad att jag har fått äran att ha er i mina liv och jag hoppas ni vill stanna! I övrigt är det höst, höst och färgglad höst här i Hofors! Vi firar detta med varma ljus- och filmstunder i soffan, långa promenader med katter och solsken, massäck utomhus, middagar med trevliga människor och ett glas rött på fredagskvällen.

Livet går vidare - även om längtan efter en familj är så stark att det gör ont. Kärlek har vi i alla fall gott om under taket här på Tolvsjögatan.