Det ryms mycket i en skalle

Jag ska mynta ett nytt uttryck: amningskoma. Det är ungefär där jag har befunnit mig sedan vi kom hem fram tills rätt nyligen. Äntligen börjar jag dyka upp till ytan igen och kunna se saker omkring mig igen med vardag, veckodagar, vikten av att äta och faktiskt vara lite social! Jag älskar min Egil så mycket att jag bokstavligt talat blir tårögd när jag ser på honom, och skulle kunna amma honom hela livet om så krävdes. Men jag ska också erkänna att det är skönt att det med små myrsteg börjar bli bättre nu! Än värker tuttarna men smärtan är inte alls lika påtaglig som för 1,5 vecka sedan. Känns våldsamt skönt. Och jag känner mig stolt över att jag inte gett upp! För det BLIR bättre, det är mitt mantra. Ber om ursäkt för den kompakta textmassan, men det blir så via mobajlen. Antingen detta eller inget inlägg alls, för jag passar nämligen på att skriva av mig medans jag... Tadaa, ammar! :)