Det ryms mycket i en skalle

Det kan luta åt att jag i dag efter jobbet ska göra något som jag egentligen inte vågar... alls. Köpa mammabyxor. Big deal? tänker ni kanske, men då ska jag genast slå en näve i den åsikten och säga att det ÄR en big jävla deal för mig. Det här innebär ännu ett steg i accepterandet och glädjen över att vara gravid - och det är skrämmande må ni tro.

För tänk om jag sitter där med mina nya mammabyxor och allt går åt skogen sen?! (Peppar peppar.) Då har jag ju köpt de här byxorna helt i onödan, och så sitter jag sen och bölar och snyter mig i dem istället. Nu säger jag ju inte att det ska BLI så... men det är så min hjärna hinner resonera innan mitt förnuft kommer in och ber den hålla käften. Och jag delar med mig av det till er - hyggligt va? Ni läsare får läsa om mycket konstigheter, men jag hoppas ni peppar mig!

Jag tror att förmågan att kunna acceptera saker, vad det nu kan handla om, är nyckeln till att tilllåta sig vara gladare och mer harmonisk. Om jag accepterar att jag vill vara glad över att vara gravid till exempel - så slipper jag ju känslorna att streta emot det i rent försvar, och det är ju skönt. Och den som accepterar sina extrakilon, slipper kämpa emot tankarna på att gå ner i vikt. Jag jobbar på accepterandet, hela tiden. Det är inte lätt att vara ärrad.
Och njuta ska jag till 110 procent efter vår tredje ultraljudskoll - om allt visar sig perfekt. Det måste vara perfekt. Måste. Tills dess balanserar jag mellan att hålla andan och att njuta lite i smyg. Det måste få vara så nu.

Och nya mammabyxor känns som ett led i att acceptera att graviditeten fortskrider och att jag känner mig jävligt obekväm i detta nu med trånga leggings och hål i begagnade mammabrallor. Oavsett hur länge jag har ynnesten att bära pys i mig så tänker jag ta vara på varje dag, och ett par nyinvesterade byxor är verkligen ett led i det - för det känns lite trångt, och det är ett faktum!