Det ryms mycket i en skalle

I morgon är det en vecka kvar till ultraljudet, och jag gör mitt allra bästa för att hålla mig cool. Har jättemycket stöd från både er på bloggen (ser jag via kommentarer som trillar in!) och från vänner och familjen - och det känns GRYMT! För jag vet att ni finns där hur än denna resa slutar.

Det är fruktansvärt svårt att ta det här för givet känner jag...
I går hade jag en "bra graviddag" då jag kände väldigt starkt att detta blir bra! När jag i går kväll, då jag brukar känna mig extra gravid av nån anledning, böjde mig fram i soffan för att sträcka mig efter vattenglaset så kände jag en serie i tre små nervryckningar i magen! Om det inte var lilla pys som gjorde sig påmind så vette fan vad det kan ha varit?! De kom lite oregelbundet.. donk, plink, knäpp - väldigt tydligt men också väldigt subtilt. Log lite för mig själv och lutade mig tillbaka igen.

På fredag har 18 veckor passerat. Ynnesten att få vara gravid, hur länge man än får chansen att vara det är ju fantastiskt egentligen. Jag lever just nu med en målbild framför mig, där vi ser en fantastisk bebis på skärmen nästa vecka vid den här tiden. Helt jävla omöjligt kan det ju inte vara att det blir så! <3