Det ryms mycket i en skalle

Nicke jobbar dubbelpass för andra gången den här veckan, och jag är ensam med katten. Kattfängelset känns det som. Känner mig skitensam just nu faktiskt, men jag vet att Nicke jobbar för vår skull för att vi ska klara sommaren bra och inför pys ankomst. Och det är jag glad för.

Men still... den här negativa spiralen suger in mig sakta men säkert i dag känner jag. Jag har lika mycket stimulans som katten just nu - som bara stirrar in i väggen och ligger med tratten på divanen. Ingen motivation att göra något speciellt heller och Nicke har bilen. Inte för att jag kan sätta mig och åka någonstans.
Sitter och funderar på om jag ska våga mig ut med katten på en promenad ensam. Han har inte fått vara ut på två dagar på grund av vädret och han håller på att deppa ihop fullständigt ser det ut som.

Vet inte om jag vågar chansa med kroppen min, och ifall Azrael bestämmer sig för att dra iväg på egna äventyr som han gjorde förut någon gång. Jag har varken ork eller lust med promenadkomplikationer och att snubbla ikull i skogen i jakt på katten är väl inget man längtar efter direkt.

Hör ni att jag är negativ? Fan va tråkigt.