Det ryms mycket i en skalle

Vi har en neverending story här hemma. Han heter Azrael. Vår älskade, rara katt drabbades av ett elakt sår på skuldran för snart en månad sedan. Var han fick det är en okänd story, men jag gissar kattbråk av något slag. I början tyckte vi det var bra att han slickade och höll det rent. Problemet var bara att han blev smått manisk över det där såret och till slut hade han ingen päls kvar runt det, och såret började vara och vattna sig. Lagom mysigt.

Vi insåg att något måste göras om han ska sluta slicka på skiten.

Så jag klippte sönder låret på ett par gamla leggings och gjorde två hål - vips en tröja. Den åkte på och det funkade väl kanske, en dag. Sedan hade han maniskt börjat slicka på såret igen, fast UTANPÅ strumpan. Strumpan blev blöt = blött sår = blod och var.

Vi insåg återigen att något måste göras om han inte skulle avlida på grund av eventuell infektion eller liknande.

Vi fejsade det oundvikliga; Veterinärbesök. Sist Azrael skjutsades till veterinären var för någon månad innan, helt akut, till djursjukhuset på grund av sin slappa svans. Och då hittade vi en klo på baksätet efteråt. SÅ mycket tycker han om att åka bur. Den här gången både sket och pinkade han i buren, enligt Nickes utsago. Själv var jag inte med. Lika bra det kanske.

Undersökningen slutade med tratt på huvudet för att motverka att han slickar på såret plus antibiotika i form av en pasta på spruta som ska in i munnen. So far, so good. 
Synd bara att han kom på att han kunde KLIA på såret istället med baktassen med sina jääättevassa klor. Vad händer då? Jooo... såret och skorpan går upp igen, läker aldrig och vi får blodbad i hela lägenheten.

Vi insåg för sjuttielfte gången att något måste göras. Igen. Om såret ska få en chans att läka. Så jag designade en tejptoffla på hans baktass av maskeringstejp, som tillåter honom att gå som vanligt men inte kan klia på såret med klorna. So far so good.
Synd bara att han efter en dag kom på att han ju nådde baktassen med munnen om han sträckte tillräckligt mycket på den trots att tratten satt på skallen. Vad händer då? Jooo... han slet bort tejpen och kliade upp såret efter ett par dagar.

Oooch så var vi på ruta ett igen. Blödande sår som aldrig får en chans att läka.

Vi tejpade tappert tassen igen (hur många tejptofflor vi gjort i skrivande stund har jag tappat räkningen på...) och åkte över en halv dag hemifrån. När vi kom hem igen hade han lyckats få av sig tratten istället, och tvättat rent såret. Och lite tilll. Kul. Återigen började allt om igen. Och jag grät nog en skvätt också. Jag vill ju att han ska få vara frisk och fri!

Förstår ni att vi håller på att bli galna här hemma? Om såret fått vara ifred från början så hade detta varit över nu!

Om Azrael hade varit vildkatt så hade resultatet blivit att han tvättat, tvättat och tvättat såret tills det blivit så infekterat att han förmodligen dött av följderna.
Nu kan vi ju ta hand om honom och kontrollera läkningen, men det innebär också att han behöver ständig tillsyn. Då menar jag ständig. En av oss måste vara hemma om någon ska bort ett längre tag, för att se till att Azrael inte ska sparka av sig tratten, riva bort tejpen och klia upp såret en fjärde gång. Det känns som man är personlig assistent åt en katt 24 timmar om dygnet.

Och han vill ut. Hela, hela tiden. Han jamar... jamar... jamar, och jamar. Det är som kinesisk vattentortyr. Fullständigt otacksam med tanke på att han trots tratten får gå ut en gång om dagen och går lös med oss vart vi än går, ändå vill han ut igen så fort vi kommit in. Han får kamning, kattgodis, kattmynta och kel för stimulans. Jättejätteren låda och ändå jamar han motvilligt en kvart innan han kapitulerar för den. Lägg därtill också att jag köpt en ny låda bara för att det ska underlätta för honom att gå på den, med tratten.

Vi övervakar när han äter, utan tratt. Sitter bredvid honom så att han får tvätta sig efteråt och ser vi att han vill tvätta exempelvis bakdelen så tar vi också av honom tratten - allt för att han ska må så bra som möjligt under omständigheterna. Men, vi måste hela tiden vakta så att han inte tvättar såret.

It´s a fucking neverending story - hör ni att jag är frustrerad? I dag köpte jag klorhexidin och baddade hans sår med för att kanske minska klådan som han har, när det läker. Tar tydligen bort bakterier också.
Så här bra var det länge sedan såret såg ut, och det ser faktiskt ut att läka. Jag vill bara att detta ska vara över nu.

Både Azrael och vi vill vara fria och kunna komma och gå som vi vill. Men det kräver tålamod i guess. Och konstant tillsyn. Om du orkade läsa ända hit så är du värd en eloge. Jag ville bara skriva av mig.