Att våga se, att orka.
Tack till alla er änglamammor som orkar skriva om er enorma förlust. Det ger mig och många fler stor tröst, och i dag hittade jag in på en blogg där hon så träffsäkert satte ord på det jag länge känt, tyckt och upplevt.
Nu för jag vidare detta till er - som lite tänkvärt att ha i bakhuvudet. Om ni vill... ta er tid att läsa <3
..."Men människor i omgivningen har många gånger inte förmågan att orka finnas där. Att orka lyssna. Det är för jobbigt. Något som gäller såväl människor som står familjen mycket nära som främlingar.
Det är också något som dom flesta man möter har gemensamt. Dom orkar inte lyssna. Orkar inte möta sorgen. Till en början orkar dom. Den första tiden, dom första månaderna, det första halvåret.
Men sen då? Jag har samma behov av att prata om William nu som då. Men oavsett om mina ord handlar om lyckan eller sorgen ser jag motståndet i andras ögon. Hör det i deras röst. Ibland till och med genom deras ord.
Men vi då? Vi som mist vårt älskade barn. Vi måste orka. Vi har inget val.
Vi kan inte välja att blunda, hålla för öronen och negligera våra känslor för vårt döda barn. Det som känns jobbigt för dig när jag pratar, känns förmodligen tio gånger värre för mig. Och när du inte vill lyssna. När du säger en ogenomtänkt kommentar för att slippa möta mina känslor. När du tar den enkla vägen. Då känns det hundra gånger värre för mig..."
Jag behöver inte säga så mycket mer, förutom att jag bara ville visa er hur det känns för mig i bland. Så att ni får en bild. Det är inte ALLTID såhär kan jag också tillägga - ni är guldkorn där ute som vågar se istället för att blunda. <3
Nu för jag vidare detta till er - som lite tänkvärt att ha i bakhuvudet. Om ni vill... ta er tid att läsa <3
..."Men människor i omgivningen har många gånger inte förmågan att orka finnas där. Att orka lyssna. Det är för jobbigt. Något som gäller såväl människor som står familjen mycket nära som främlingar.
Det är också något som dom flesta man möter har gemensamt. Dom orkar inte lyssna. Orkar inte möta sorgen. Till en början orkar dom. Den första tiden, dom första månaderna, det första halvåret.
Men sen då? Jag har samma behov av att prata om William nu som då. Men oavsett om mina ord handlar om lyckan eller sorgen ser jag motståndet i andras ögon. Hör det i deras röst. Ibland till och med genom deras ord.
Men vi då? Vi som mist vårt älskade barn. Vi måste orka. Vi har inget val.
Vi kan inte välja att blunda, hålla för öronen och negligera våra känslor för vårt döda barn. Det som känns jobbigt för dig när jag pratar, känns förmodligen tio gånger värre för mig. Och när du inte vill lyssna. När du säger en ogenomtänkt kommentar för att slippa möta mina känslor. När du tar den enkla vägen. Då känns det hundra gånger värre för mig..."
Jag behöver inte säga så mycket mer, förutom att jag bara ville visa er hur det känns för mig i bland. Så att ni får en bild. Det är inte ALLTID såhär kan jag också tillägga - ni är guldkorn där ute som vågar se istället för att blunda. <3
Kommentarer
Postat av: Siss
tänkte på det vi pratade om häromdagen - jag tror att det kan bli som en "påtvingad jobbighet" för dem som gärna slätar över o vill gå vidare till nästa ämne. Allt som är jobbigt blir obekvämt att handskas med - men det de flesta inte tänker på är ju faktiskt att det tillhör ju livet - det jobbiga också.
<3
Trackback
