Det ryms mycket i en skalle

Jag och Nicke (framförallt jag) hade jävligt roligt åt min lilla hylla igår:




Drack te i lugnan ro och tyckte det var så drygt att böja sig fram till bordet
varje gång... så vad gör man, ha ha!


När man pendlar nästan sju mil om dagen totalt så har man mycket tid att tänka mellan varven.
Och i dag sjönk det nog in: Jag har ett BARN i magen?! Det är inte längre bara ett föremål för längtan, kärlek och oro. Nicke ska bli pappa, och jag ska bli mamma. På riktigt! All den här längtan som vi känt efter knott blev verklig igen på en sticka i december, och sedan blev det på riktigt via en ultraljudsskärm och nu är det verkligen på riktigt när magen börjat växa.
Men huvudet har inte hängt med. Riktigt...

Jag har varit så fokuserad på längtan, ångest och rädsla att jag faktiskt glömt bort att reflektera över hur livet faktiskt kommer att bli från och med augusti när pys beräknas komma till oss. Vi ska bli föräldrar. Inget blir sig längre likt. Ingenting.
För fram tills nu har jag nog inte riktigt själv vågat inse att en framtid med barn kommer - för jag har bara koncentrerat mig på att förverkliga den här önskningen om att bli gravid igen, så fort som möjligt. Och nu när den väl blivit sanning så tar jag i framtidstanken för första gången.

Det är en svindlande tanke att ett barn som jag bär i magen kommer tycka att mamma Therésas mat är bäst och pappa Nicklas är starkast i världen. En människa med åsikter, drömmar och visioner och förhoppningsvis full av ifrågasättande och intelligens. En individ som vet hur man tänker själv. (Men det är ju mer vår vision.) Ett barn som alltid kan komma hem till mamma och pappa när livet blir tufft.
Jag blir helt yr. Jag måste nog känna och fingra på framtidstanken en stund till...