För ett år sedan.
På första advent förra året stod jag med byxorna neddragna vid toastolen och grät. Jag ropade på Nicke så halsen skar sig, och försökte med tårfyllda ögon utröna om det verkligen var två streck jag såg på graviditetstestet. Två. Det var äntligen verklighet. Efter något som kändes som en evighet, efter tiden vi förlorade Knott, så var jag äntligen gravid med hans lillebror. Äntligen grodde det i min mage igen.
Åh, vad speciell jag kände mig. Som heliga graalen, som Buddhastatyn i 24 karats guld och säkerhetsgrinder runtomkring, som president med livvakter. Jag väntade barn, Egil. Vår älskade, efterlängtade lilla stjärna som förgyller vårt liv så osannolikt mycket.
För honom gör jag vad som helst, och bara tanken på att det är första advent på söndag och han nu ligger intill mig och jollrar gör mig alldeles varm. Julen knackar på dörren och han finns i vårt liv. Hur kunde det bli så här jävla bra? Förresten, jag ställer inte ens den frågan - det är jävligt bra och jag är alldeles lycklig. Livet är för kort för att inte vara lycklig, och jag drog nog högsta vinsten. Till slut.
Åh, vad speciell jag kände mig. Som heliga graalen, som Buddhastatyn i 24 karats guld och säkerhetsgrinder runtomkring, som president med livvakter. Jag väntade barn, Egil. Vår älskade, efterlängtade lilla stjärna som förgyller vårt liv så osannolikt mycket.
För honom gör jag vad som helst, och bara tanken på att det är första advent på söndag och han nu ligger intill mig och jollrar gör mig alldeles varm. Julen knackar på dörren och han finns i vårt liv. Hur kunde det bli så här jävla bra? Förresten, jag ställer inte ens den frågan - det är jävligt bra och jag är alldeles lycklig. Livet är för kort för att inte vara lycklig, och jag drog nog högsta vinsten. Till slut.
Kommentarer
Trackback
