Det ryms mycket i en skalle

Åååh jösses, passa PÅ nu och sov och vila innan den lille kommer, minns jag att alla åt höger och vänster sade när jag var höggravid med Egil. Vad pratar de om? Jag viftade på handen och tyckte att fan va de tjatar. Det blir ju såå mysigt och roligt att vara mamma.

Inte hade jag då en tanke på att jag skulle sitta halv tre på natten och hallucinera av trötthet, med Egil i famnen ätandes. Stunder då jag börjat drömma bara jag stängt ögonen. Och det värsta var när jag satt och väntade på att Egil skulle äta klart och jag somnar så jag nästan nickar av sängkanten. Då blev jag lite nervös. En annan gång somnade jag när jag liggammade honom och vaknade i ren skräck för jag trodde jag kvävt Egil med mitt bröst. Som tur var låg han intill mig och bara gapade sömndrucket i drömmens värld. Puh.
En tredje gång däckade jag i soffan med Egil på amningskudden och vaknade med ett ryck av att skallen fallit handlöst bakåt och en fågel lätt hade kunnat flyttat in i min vidöppna käft och byggt bo där inne - utan att jag märkt något.

Det jag vill ha sagt är att jag tror inte att man inser hur mycket sömn betyder, och hur viktig den blir framförallt, när man får barn. Jag är konstant trött om dagarna men har valt att oftast hålla inne med den informationen. För jag har insett att det hör till, jag blir inte piggare av att jag klagar över det och att det kommer med småbarnstiden. Men jag tänker också att det är övergående. Det kommer med all säkerhet en tid då jag inte får upp Egil ur sängen istället!

Fast det är klart att det känns lite svindlande när man hör hur svägerskorna berättar hur de inte sovit en hel natt på sex år, och jag undrar stilla... kommer jag någonsin att få sova igen? Joomenvisst, när man som bäst känner hoppet svalna och de härliga nätterna sakta försvinner ur synfältet så smäller han till... lilla Egil. I natt sov han hela natten! Tjofaderittan vad morsan blev glad. Nu lever jag på detta minst en månad till.