Det ryms mycket i en skalle

Hur mycket kan man älska ett barn? Hur långt är jag beredd att gå för Egil? Hur jävla långt som helst, och det inser jag nu. Inte förrän nu har jag förstått mig på dravvlet som kommit från alla föräldrar genom alla år, och något som jag tyckt har låtit mest corny, konstlat och sentimentalt. Det är det fan inte! Och det inser jag också nu. Det är allt annat är konstlat. Det är äkta jävla kärlek.

Egil kan hålla mig vaken ett helt dygn, eller sova varannan timme eller en kvart i taget och jag känner hur surheten och frustrationen bubblar inom mig för att mina ögon är som en jävla käppkines. Bara jag lyfter upp honom i famnen och han ligger där och tittar på mig, snusar lite och lipar med tungan så smälter jag och batterierna laddas igen. Det behövs inte mycket märker jag. Då kan jag vara igång ett dygn till utan problem. Det är nämligen inte för min skull, det är för hans - och jag gör det så gärna.

Det är konstigt hur snabbt ögonen vänjer sig vid att vara grusiga. Jag vet att jag kommer sakna den här tiden sedan, så det är bara och tänka att det är övergående och samtidigt njuta i nuet.
Även om jag inte får sova, så får jag ynnesten att vara nära min son varje dag. Varje jävla dag. Åh vad det bubblar i mitt bröst när jag läser de orden.

Nicke gjorde mig till den lyckligaste tjejen i denna värld, när han gav mig ett barn. Det tog lång tid att komma hit, men nu när jag väl är här säger jag till er; Det var det värt, ge inte upp hoppet.

Det pratas om förlossningsberättelser, och vissa frågar om jag inte ska skriva om den. Måste man det egentligen? Jag har så himla dåligt minne från den dagen - men samtidigt minns jag allt skittydligt. Det är lite både och! Men det kanske är lika bra att skriva ner vad som hände innan andra minnen lägger lock på den 10 augusti då Egil såg dagens ljus.


Vi hade varit hos Nickes kusin Anna med man och tittat på Titanic kvällen före, och vi åkte hemåt ganska sent. Klockan var omkring ett när vi var hemma. Vi lade oss ganska direkt och jag vet hur jag muttrade för mig själv att jag inte kände ett skit när jag var uppe och pissade halv tre på natten. Inget i dag heller, sade jag för mig själv innan jag somnade om.

Förvärkar hade plågat mig den senaste veckan speciellt, och klockan fem på morgonen vaknade jag av att jag kände en plötslig mensvärk men som var lite annorlunda än förvärkskänslan. Jag reagerade speciellt på att smärtan avtog rätt direkt efter en stund. Det gjorde inte förvärkarna, utan de molar på mest hela tiden till och från liksom... Jag bestämde mig för att somna om men vaknade igen när klockradion stod på 05:06 av att en till smärtkänsla kom.

Och så fortsatte det i fyrtio minuter innan jag bestämde mig för att väcka Nicke. Nicke jag tror att det är på gång på riktigt nu, har haft värkar var sjätte minut nästan en timme, mumlar jag. Han stiger yrvaket upp ur sängen och sätter på kaffe och undrar om vi inte ska åka direkt med tanke på den korta tiden emellan. Jag ringer förlossningen vid 6-tiden som säger att när jag har tre värkar inom loppet av tio minuter så bör vi åka in.
När klockan är närmare 7 har jag 3,5 minut mellan värkarna och jag minns att jag står och hänger, och liksom klänger mig fast i hatthyllan i hallen under en värk när jag tar på mig skorna. Undrar om jag inte skrek något till Nicke också, sådär lagom trevligt.

Vi kommer in till Gävle BB omkring 7.30 och jag kommer ihåg hur jävla jobbigt det var att stå och vänta på Nicke vid bilen medan han gick och fixade parkeringsbiljett. Det kom nämligen folk förbi hela tiden och där stod jag med bb-väskan, magen i vädret och smetade mig fast på taklacken under värkarna. Det var som på film.
Väl inne så tog de kurva på mig, barnet och värkarna och konstaterade att jag var öppen 3 cm. Vi fick stanna kvar och blev visade till ett rum, efter lite väntan. Många barn som föddes den natten och det höll på att göras rent.

Vid klockan 9 fick jag lustgas och tyckte det var hur festligt som helst. Det luktade både finlandsfärja och trolldeg, och mina associationer gick bananas. Asgarvade åt en Woodstocksnubbe i mitt eget huvud, efter en dokumentär om just Woodstock och berättade detaljerat om vissa spelmaskiner som dök upp i skallen på mig.
Runt lunch började jag få ganska tätt mellan värkarna då de tagit hål på fosterhinnan en timme innan, för att få fart på öppningsskedet. Stod nämligen still på 4 cm rätt länge. Ville ha epidural och den sattes efter lite krångel vid 13-tiden tror jag det var. Låg på sidan och försökte kuta rygg så gott jag kunde men det var inte så lätt med massa folk i rummet, lustgasmasken och värkarna på det.
Kände av nerverna i ryggen och det var fruktansvärt obehagligt. Anade ugglor redan där.

Det gjordes klart till slut i alla fall, men jag hade jävligt ont igen efter en timme något sånt... fattade inte varför men misstänkte att epiduralen i ryggen var tjall. När barnmorskan informerade mig om att det inte hänt något med öppningen på nästan fem timmar så började jag gråta av frustration. Dels för att värkarna i det läget avlöste varandra och dels för att jag var så jävla besviken på narkosläkaren som inte kunde ha gjort rätt från början. Ovanpå detta ville barnmorskan sätta värkstimulerande dropp - vilket skulle innebära ännu mer smärta.

Ville verkligen inte börja mecka med ryggnerverna igen men till slut hade jag så jävla ont och var så trött att jag kapitulerade vid 18-tiden. Barnmorskan menade att såhär ont ska man inte ha om en epidural är satt... och mycket riktigt. Slangen som matar in bedövningen hade glidit ur. Härligt Helge! Satt denna gång kutad på sängkanten istället vilket fungerade mycket bättre. Kände knappt av att hon satte den.
Narkosläkaren var lite besviken över att det inte funkat första gången, som jag. Hon bad om ursäkt och jag accepterade för att hon var så trevlig. Och för att epiduralen började göra verkan rätt snabbt efter gång nummer två.

Efter det gick allt väldig snabbt. Nåja, allt är relativt. Började öppna mig och gjorde snabba framsteg. Ingen smärta men en tryckande känsla gjorde sig påmind allt oftare och jag stod upp i rummet med gåstolen för att hjälpa Egil nedåt. Vid 21.30 hade ett sånt jävla tryck att jag var tvungen att lägga mig ner. Vi ringde på personalen och en snorkig undersköterska (varför kunde jag inte ha klarat mig undan sådana människor, när det gått så bra hela dan?) förklarade lite klappande på huvudet att det kan kännas som att bebisen är på väg men att det kan minsann ta flera timmar innan det händer något.

Kände hur röken kom ut ur näsan och öronen och jag formligen halvskrek åt henne att hämta barnmorskan för han kommer snart! Du måste lyssna på mig ni måste känna, han ääär på väg för fan! Det gjorde hon till slut. Barnmorskan bekräftade att jag var öppen tio centimeter och sade åt mig att det var ok att börja trycka på.

Hon skulle titta till mig om ett tag igen. Är människan dum i huvudet, han kommer ju vilken sekund som helst! hörde jag mig själv säga. Men ska erkänna att jag var så yr att jag inte visste vad jag tänkte, och vad jag sade. Gå inte! Jag loovar han äär på väääg! sade jag sekunden innan jag tryckte på så jag trodde arslet skulle brista. Hon försökte övertala mig om att det var en stund kvar, men stannade ändå eftersom hon såg på mig att det var allvar. Eller så stannade hon för att lugna mig.

Tur var väl det, att hon stannade, för tio minuter och 2-3 krystvärkar senare så föddes Egil - 22.02. Jag sade ju det, sade jag till barnmorskan lite halvt triumferande, lite halvt retsamt. Hon log och konstaterade att jag hade rätt. Syddes med ett stygn och moderkakan kom ut tio minuter senare.

Där började ett helt nytt liv. Den största kärleken hade kommit in i vårt liv, och sedan dess är inget sig likt. <3

Jag vet aldrig om det är värt att börja inleda ett nytt inlägg för så fort jag gör något väsentligt, som typ äta, sova en stund, duscha eller något annat så vaknar Egil eller blir ledsen och vill ha uppmärksamhet, kramar eller mat. Men nu chansar jag på en liten kortis - som synes.

Är ganska vimsig fortfarande och Egil kommer först alltid, alla dagar. Men jag har börjat klämma in mina behov mer och mer, ju mer vardagen kommer. Vet inte om jag nämnde det i mitt förra inlägg men mjölkstockningen har satt sina spår. Efter att febern lagt sig och mjölken som läckt ut i bröstvävnaden kommit ut, så har inte min mjölkproduktion riktigt tagit sig igen... till min stora sorg.

På bvc i början på veckan hade han bara gått upp tjugo gram på en vecka, vilket innebar ganska tydligt att han inte fått tillräckligt av mig. Vi blev rekommenderade att komplettera med ersättning, vilket vi gjort. På bara fyra dagar gick lillfisen upp hela 200 gram. Och glädjen över att se hur nöjd och glad han blev, när magen blev mätt värmde mitt mammahjärta. Har även en bröstpump som jag lånat av bvc, och pumpar ett par ggr om dagen för att se hur mycket jag faktiskt producerar. Den med uppkäftiga mängden är närmare 80 ml totalt. Inte mkt alltså...men jag kämpar på!

Vägrar ge upp amningen helt nu när vi kämpat så hårt med att få igång det med allt vad det inneburit. Svett, tårar, smärta och blodsmak. Nu börjar det ju äntligen rulla någorlunda smärtfritt, så då kör vi på så långt det räcker!

Btw - längtar till vår flytt till Falun. Ser framemot det på alla sätt och vis. Mer om det senare.

Det är INTE lätt att försöka vara en härlig och bra mamma till Egil när det känns som att man ska skaka ur kläderna av feberfrossa! Han ser ju förstås, tack och lov, ingen skillnad utan gapar hungrigt som vanligt. Jag ger honom skakande bröstet för att lätta på trycket. Ja ni, när väl min delvisa stockning lättat på höger sida så dök samma symtom upp på höger sida igår när vi var i Korsån. Trots bröstvärmare och annat. Fast jag tror inte kyla är boven för mig, utan dilemmat är att min mjölkproduktion är fetinghög så den läcker ut i bröstvävnaden... Mys va? Har fått låna en bröstpump av bvc och ska försöka kicka igång den idag - när jag nu ska hinna koka delarna. Ah, Nicke fixar. Min hjälte. Får nog kapitulera för en alvedon även ikväll om jag ska orka natten sen. Men så länge mammas och pappas hjärta får allt han behöver så kan jag ha feber en vecka till. Typ så. Annars mår vi toppen! Mer om det när jag känner mig piggare.