Är det verkligen intressant?
Det pratas om förlossningsberättelser, och vissa frågar om jag inte ska skriva om den. Måste man det egentligen? Jag har så himla dåligt minne från den dagen - men samtidigt minns jag allt skittydligt. Det är lite både och! Men det kanske är lika bra att skriva ner vad som hände innan andra minnen lägger lock på den 10 augusti då Egil såg dagens ljus.
Vi hade varit hos Nickes kusin Anna med man och tittat på Titanic kvällen före, och vi åkte hemåt ganska sent. Klockan var omkring ett när vi var hemma. Vi lade oss ganska direkt och jag vet hur jag muttrade för mig själv att jag inte kände ett skit när jag var uppe och pissade halv tre på natten. Inget i dag heller, sade jag för mig själv innan jag somnade om.
Förvärkar hade plågat mig den senaste veckan speciellt, och klockan fem på morgonen vaknade jag av att jag kände en plötslig mensvärk men som var lite annorlunda än förvärkskänslan. Jag reagerade speciellt på att smärtan avtog rätt direkt efter en stund. Det gjorde inte förvärkarna, utan de molar på mest hela tiden till och från liksom... Jag bestämde mig för att somna om men vaknade igen när klockradion stod på 05:06 av att en till smärtkänsla kom.
Och så fortsatte det i fyrtio minuter innan jag bestämde mig för att väcka Nicke. Nicke jag tror att det är på gång på riktigt nu, har haft värkar var sjätte minut nästan en timme, mumlar jag. Han stiger yrvaket upp ur sängen och sätter på kaffe och undrar om vi inte ska åka direkt med tanke på den korta tiden emellan. Jag ringer förlossningen vid 6-tiden som säger att när jag har tre värkar inom loppet av tio minuter så bör vi åka in.
När klockan är närmare 7 har jag 3,5 minut mellan värkarna och jag minns att jag står och hänger, och liksom klänger mig fast i hatthyllan i hallen under en värk när jag tar på mig skorna. Undrar om jag inte skrek något till Nicke också, sådär lagom trevligt.
Vi kommer in till Gävle BB omkring 7.30 och jag kommer ihåg hur jävla jobbigt det var att stå och vänta på Nicke vid bilen medan han gick och fixade parkeringsbiljett. Det kom nämligen folk förbi hela tiden och där stod jag med bb-väskan, magen i vädret och smetade mig fast på taklacken under värkarna. Det var som på film.
Väl inne så tog de kurva på mig, barnet och värkarna och konstaterade att jag var öppen 3 cm. Vi fick stanna kvar och blev visade till ett rum, efter lite väntan. Många barn som föddes den natten och det höll på att göras rent.
Vid klockan 9 fick jag lustgas och tyckte det var hur festligt som helst. Det luktade både finlandsfärja och trolldeg, och mina associationer gick bananas. Asgarvade åt en Woodstocksnubbe i mitt eget huvud, efter en dokumentär om just Woodstock och berättade detaljerat om vissa spelmaskiner som dök upp i skallen på mig.
Runt lunch började jag få ganska tätt mellan värkarna då de tagit hål på fosterhinnan en timme innan, för att få fart på öppningsskedet. Stod nämligen still på 4 cm rätt länge. Ville ha epidural och den sattes efter lite krångel vid 13-tiden tror jag det var. Låg på sidan och försökte kuta rygg så gott jag kunde men det var inte så lätt med massa folk i rummet, lustgasmasken och värkarna på det.
Kände av nerverna i ryggen och det var fruktansvärt obehagligt. Anade ugglor redan där.
Det gjordes klart till slut i alla fall, men jag hade jävligt ont igen efter en timme något sånt... fattade inte varför men misstänkte att epiduralen i ryggen var tjall. När barnmorskan informerade mig om att det inte hänt något med öppningen på nästan fem timmar så började jag gråta av frustration. Dels för att värkarna i det läget avlöste varandra och dels för att jag var så jävla besviken på narkosläkaren som inte kunde ha gjort rätt från början. Ovanpå detta ville barnmorskan sätta värkstimulerande dropp - vilket skulle innebära ännu mer smärta.
Ville verkligen inte börja mecka med ryggnerverna igen men till slut hade jag så jävla ont och var så trött att jag kapitulerade vid 18-tiden. Barnmorskan menade att såhär ont ska man inte ha om en epidural är satt... och mycket riktigt. Slangen som matar in bedövningen hade glidit ur. Härligt Helge! Satt denna gång kutad på sängkanten istället vilket fungerade mycket bättre. Kände knappt av att hon satte den.
Narkosläkaren var lite besviken över att det inte funkat första gången, som jag. Hon bad om ursäkt och jag accepterade för att hon var så trevlig. Och för att epiduralen började göra verkan rätt snabbt efter gång nummer två.
Efter det gick allt väldig snabbt. Nåja, allt är relativt. Började öppna mig och gjorde snabba framsteg. Ingen smärta men en tryckande känsla gjorde sig påmind allt oftare och jag stod upp i rummet med gåstolen för att hjälpa Egil nedåt. Vid 21.30 hade ett sånt jävla tryck att jag var tvungen att lägga mig ner. Vi ringde på personalen och en snorkig undersköterska (varför kunde jag inte ha klarat mig undan sådana människor, när det gått så bra hela dan?) förklarade lite klappande på huvudet att det kan kännas som att bebisen är på väg men att det kan minsann ta flera timmar innan det händer något.
Kände hur röken kom ut ur näsan och öronen och jag formligen halvskrek åt henne att hämta barnmorskan för han kommer snart! Du måste lyssna på mig ni måste känna, han ääär på väg för fan! Det gjorde hon till slut. Barnmorskan bekräftade att jag var öppen tio centimeter och sade åt mig att det var ok att börja trycka på.
Hon skulle titta till mig om ett tag igen. Är människan dum i huvudet, han kommer ju vilken sekund som helst! hörde jag mig själv säga. Men ska erkänna att jag var så yr att jag inte visste vad jag tänkte, och vad jag sade. Gå inte! Jag loovar han äär på väääg! sade jag sekunden innan jag tryckte på så jag trodde arslet skulle brista. Hon försökte övertala mig om att det var en stund kvar, men stannade ändå eftersom hon såg på mig att det var allvar. Eller så stannade hon för att lugna mig.
Tur var väl det, att hon stannade, för tio minuter och 2-3 krystvärkar senare så föddes Egil - 22.02. Jag sade ju det, sade jag till barnmorskan lite halvt triumferande, lite halvt retsamt. Hon log och konstaterade att jag hade rätt. Syddes med ett stygn och moderkakan kom ut tio minuter senare.
Där började ett helt nytt liv. Den största kärleken hade kommit in i vårt liv, och sedan dess är inget sig likt. <3
Vi hade varit hos Nickes kusin Anna med man och tittat på Titanic kvällen före, och vi åkte hemåt ganska sent. Klockan var omkring ett när vi var hemma. Vi lade oss ganska direkt och jag vet hur jag muttrade för mig själv att jag inte kände ett skit när jag var uppe och pissade halv tre på natten. Inget i dag heller, sade jag för mig själv innan jag somnade om.
Förvärkar hade plågat mig den senaste veckan speciellt, och klockan fem på morgonen vaknade jag av att jag kände en plötslig mensvärk men som var lite annorlunda än förvärkskänslan. Jag reagerade speciellt på att smärtan avtog rätt direkt efter en stund. Det gjorde inte förvärkarna, utan de molar på mest hela tiden till och från liksom... Jag bestämde mig för att somna om men vaknade igen när klockradion stod på 05:06 av att en till smärtkänsla kom.
Och så fortsatte det i fyrtio minuter innan jag bestämde mig för att väcka Nicke. Nicke jag tror att det är på gång på riktigt nu, har haft värkar var sjätte minut nästan en timme, mumlar jag. Han stiger yrvaket upp ur sängen och sätter på kaffe och undrar om vi inte ska åka direkt med tanke på den korta tiden emellan. Jag ringer förlossningen vid 6-tiden som säger att när jag har tre värkar inom loppet av tio minuter så bör vi åka in.
När klockan är närmare 7 har jag 3,5 minut mellan värkarna och jag minns att jag står och hänger, och liksom klänger mig fast i hatthyllan i hallen under en värk när jag tar på mig skorna. Undrar om jag inte skrek något till Nicke också, sådär lagom trevligt.
Vi kommer in till Gävle BB omkring 7.30 och jag kommer ihåg hur jävla jobbigt det var att stå och vänta på Nicke vid bilen medan han gick och fixade parkeringsbiljett. Det kom nämligen folk förbi hela tiden och där stod jag med bb-väskan, magen i vädret och smetade mig fast på taklacken under värkarna. Det var som på film.
Väl inne så tog de kurva på mig, barnet och värkarna och konstaterade att jag var öppen 3 cm. Vi fick stanna kvar och blev visade till ett rum, efter lite väntan. Många barn som föddes den natten och det höll på att göras rent.
Vid klockan 9 fick jag lustgas och tyckte det var hur festligt som helst. Det luktade både finlandsfärja och trolldeg, och mina associationer gick bananas. Asgarvade åt en Woodstocksnubbe i mitt eget huvud, efter en dokumentär om just Woodstock och berättade detaljerat om vissa spelmaskiner som dök upp i skallen på mig.
Runt lunch började jag få ganska tätt mellan värkarna då de tagit hål på fosterhinnan en timme innan, för att få fart på öppningsskedet. Stod nämligen still på 4 cm rätt länge. Ville ha epidural och den sattes efter lite krångel vid 13-tiden tror jag det var. Låg på sidan och försökte kuta rygg så gott jag kunde men det var inte så lätt med massa folk i rummet, lustgasmasken och värkarna på det.
Kände av nerverna i ryggen och det var fruktansvärt obehagligt. Anade ugglor redan där.
Det gjordes klart till slut i alla fall, men jag hade jävligt ont igen efter en timme något sånt... fattade inte varför men misstänkte att epiduralen i ryggen var tjall. När barnmorskan informerade mig om att det inte hänt något med öppningen på nästan fem timmar så började jag gråta av frustration. Dels för att värkarna i det läget avlöste varandra och dels för att jag var så jävla besviken på narkosläkaren som inte kunde ha gjort rätt från början. Ovanpå detta ville barnmorskan sätta värkstimulerande dropp - vilket skulle innebära ännu mer smärta.
Ville verkligen inte börja mecka med ryggnerverna igen men till slut hade jag så jävla ont och var så trött att jag kapitulerade vid 18-tiden. Barnmorskan menade att såhär ont ska man inte ha om en epidural är satt... och mycket riktigt. Slangen som matar in bedövningen hade glidit ur. Härligt Helge! Satt denna gång kutad på sängkanten istället vilket fungerade mycket bättre. Kände knappt av att hon satte den.
Narkosläkaren var lite besviken över att det inte funkat första gången, som jag. Hon bad om ursäkt och jag accepterade för att hon var så trevlig. Och för att epiduralen började göra verkan rätt snabbt efter gång nummer två.
Efter det gick allt väldig snabbt. Nåja, allt är relativt. Började öppna mig och gjorde snabba framsteg. Ingen smärta men en tryckande känsla gjorde sig påmind allt oftare och jag stod upp i rummet med gåstolen för att hjälpa Egil nedåt. Vid 21.30 hade ett sånt jävla tryck att jag var tvungen att lägga mig ner. Vi ringde på personalen och en snorkig undersköterska (varför kunde jag inte ha klarat mig undan sådana människor, när det gått så bra hela dan?) förklarade lite klappande på huvudet att det kan kännas som att bebisen är på väg men att det kan minsann ta flera timmar innan det händer något.
Kände hur röken kom ut ur näsan och öronen och jag formligen halvskrek åt henne att hämta barnmorskan för han kommer snart! Du måste lyssna på mig ni måste känna, han ääär på väg för fan! Det gjorde hon till slut. Barnmorskan bekräftade att jag var öppen tio centimeter och sade åt mig att det var ok att börja trycka på.
Hon skulle titta till mig om ett tag igen. Är människan dum i huvudet, han kommer ju vilken sekund som helst! hörde jag mig själv säga. Men ska erkänna att jag var så yr att jag inte visste vad jag tänkte, och vad jag sade. Gå inte! Jag loovar han äär på väääg! sade jag sekunden innan jag tryckte på så jag trodde arslet skulle brista. Hon försökte övertala mig om att det var en stund kvar, men stannade ändå eftersom hon såg på mig att det var allvar. Eller så stannade hon för att lugna mig.
Tur var väl det, att hon stannade, för tio minuter och 2-3 krystvärkar senare så föddes Egil - 22.02. Jag sade ju det, sade jag till barnmorskan lite halvt triumferande, lite halvt retsamt. Hon log och konstaterade att jag hade rätt. Syddes med ett stygn och moderkakan kom ut tio minuter senare.
Där började ett helt nytt liv. Den största kärleken hade kommit in i vårt liv, och sedan dess är inget sig likt. <3
Kommentarer
Postat av: Anna
Sitter här och snyftar, har blivit så blödig av mig sen jag fått barn så det är inte klokt. Speciellt när det gäller andras förlossningar och barn såklart. Verkligen härligt att få höra din förlossningsberättelse, en mycket detaljerad sådan om du frågar mig! ;-)
Postat av: Siss
Den där undersköterskan hade man ju velat stryka från dagordningen så att säga... Men jag måste säga att din berättelse var mkt bätre irl! ;) Inget slår din min när du berättar om ovanstående plus woodstock! :D
Btw - jag hittade tillbaka!! Har suttit och googlat o letat efter bloggen i en halvtimme - har "bokmärkat" igen! Löve! ... förresten - har jimmy bloggen kvar?? har du länkat den isf? Jag har inte fb längre... Kramen!!
Trackback
