Ett liv med barn.
Måste jag plocka bort julen? Jag vill inte göra det. Julgranen står fortfarande i hörnet och hånar mig mer och mer för var dag som går, som en påminnelse om att den ljuva högtiden är över. Myset - borta. Pang, boom, poff! Kvar är bara vardagen med sin dagliga lunk. Eller ja, i vårt liv finns ju den ljusaste stråle förstås, som ger mig anledning att orka vakna och stiga upp på morgonen och som ger livet mening; Egil.
Med honom är allt roligt. Även när han sitter i köket i sin babysitter och gnager på en träslev, medan jag rusar omkring med dammsugaren lite hastigt och suger upp de värsta råttorna. Varje gång jag passerar köket och vinkar glatt, och får det där flinet tillbaka, så undrar jag varje gång... vad sjutton gjorde jag innan han kom in i mitt liv?
Det låter som en fet, fet, fet klische - jag vet. Men den som väljer bort livet med barn tror jag kommer ångra sig. Kanske inte nu, men senare i livet. När det redan är för sent. Må det vara mycket jobb, tid, tålamod, grubblerier sviktande självförtroende som förälder och annat tjafs. Men kärleken överlyser tamefan allt! Jag lovar, och ta mig på orden; Gör dig själv en tjänst och skaffa familj. Om du inte redan har det förstås.
Jag vet att jag inte kommer ångra mig när jag är pensionär och jag får besök av barn och barnbarn och får duka upp fika, titta på roliga filmer och göra skojiga saker med dem. Höra om mina barns dagliga liv och vara deras stöttepelare i livet. Alltid finnas som stöd och älska dem ovillkorligt. Har man en gång gett sig in på den vägen, skall man den alltid vandra. Som någon sade häromdagen: Barn är inte ett jobb, barn är ett liv.
Kommentarer
Postat av: Anna S
Så sant,så sant! Du skriver så man blir tårögd, mitt mammahjärta är om möjligt ännu blödigare än innan jag fick barn haha! :-)
Trackback
