Knirr, knarr.
Svettiga fötter mot ett knarrigt parkettgolv är lika högljutt som att slå cymbaler mot varann, vid varje steg man tar. Åtminstone så känns det så när jag äntligen lyckats få lillen att somna. Han vaknar ju inte förstås, men han KAN ju göra det! tänker jag. Har vissa nätter allvarligt funderat på att märka ut de punkter på golvet som är gåsäkra med en variant av självlysande tejp. Vore inte det riktigt smart?
Visst är det charmigt med gamla golv - men knarr ger mig utslag. Fan. Om man ändå kunde beema sig ut från sovrummet efter ett bökigt läggningspass. En framtida idé att ta patent på kanske? Eller... inte. Men det är en lika fantastisk känsla varje gång de somnar in avslappnat och skönt. En liten parentes är att jag fullständigt tappat sugen och blogga när man inte kan dela upp textmassan i stycken. Vad fan är det för skit?! Någon som vet hur man löser problemet?
Kommentarer
Trackback
