Kärlek.
Jag har tänkt mycket på kärlek i dag. Kärlek. Ett så stort ord med mycket innehåll, så betydelsefullt och ett ord som ska vårdas med omsorg och inte användas som slit och slängvara. Kärleken till ett barn, till sin familj, sina vänner och kärleken till en person med det lilla extra. Kärlek är ju aktioner, en osynlig värme, ett telefonsamtal för och höra hur man mår, och ett tecken på att människor vill ha dig nära.
När jag gick bland isande vindar och snömodd i skymningen i dag tänkte jag mycket på ordet kärlek. För många av oss är det en självklarhet att vi har det i vårt liv, och då i form av en käresta. Har man inte en käresta som älskar en, så har man ingen kärlek i sitt liv. Åtminstone så resonerar många så. Jag håller inte med, alls. Vad hände med att kunna älska då? Och vad hände med den oändliga kärleken man får från sin familj och nära vänner?
För att kunna älska, måste man också älskas. Och då inte av någon annan - utan av sig själv. Hur ska man kunna vara kapabel att ta in någon i sitt liv och älska denna innerligt, eller kunna älska sin familj innerligt för den delen, om man inte ärligt kan älska sig själv? Att trivas med sig själv, i sin kropp och med allt som finns runtom kring en!
En insikt som jag nådde med hjälp av min kurator, under min period då jag fick samtalshjälp under 2009, var; att jag måste lära mig att trivas i mitt eget sällskap, känna mig tillfreds med det och vilja leva med mig själv i första hand. Inte identifiera mitt värde beroende på om jag har en pojkvän eller inte. Bara när jag är tillfreds och rofylld i mitt eget sällskap, är jag kapabel att älska och kunna ta in någon i mitt liv. Jag är inte värdelös för att jag lever med mig själv, jag är mer värdefull än någonsin. För jag är älskad. Inte bara av mina vänner och min familj, utan även av mig själv. Den ödmjuka Kärleken som du kan och vill ge till dig själv, är det som för oss framåt i livet. Sedan kommer resten av sig själv.
Kommentarer
Trackback
