Vuxentid.
I två dagar har vi varit hemma och tagit det lugnt, och jag är redan uttråkad. Vädret är surmulet och Nicke jobbar eftermiddag. Jag och Egil är alltså ensamma hela dagen - i smyg kan jag inte låta bli att tycka det känns trist. Även fast lite egentid när lillen sover också är nyttigt och smörja relationen med.
När jag tänker efter så har jag haft något planerat i veckorna tidigare, och den här veckan var det varken någon fikadejt, shoppingrunda eller lust till promenader varken igår eller i dag. Har gått i mjukisar hela dagen. Tänkte att det liksom inte är någon idé att klä på sig ordentligt om man ändå inte hunnit duscha. Duscha ja... gambling det där när man är själv.
Var i valet och kvalet om jag skulle hoppa in för en rekorddusch där Egil sov intill vattenrören på andra sidan väggen. Det här är ett 50-talshus där rören viner utav helvete så man vet aldrig om han i ytlig sömn vaknar när jag har lödder i håret. Eller så skulle jag sätta honom i babysittern med dörren öppen så han såg mig duscha. Triviala frågor som växer och blir stora när man lever i mammabubblan.
Lite sakteliga börjar jag längta ut igen. Ut ur mjukisbyxorna, svettiga armhålor och surdeg till armar som vaggar guldklimpen till söms. Jag är ingen dålig förälder för att jag vill vara Therésa också. Jag tänker inte heller ha dåligt samvete för att jag ibland längtar hemifrån. Till vännerna runt bordet med ett glas vin och kanske en god middag på restaurang. En bio, en öl och lite lagom kroghäng och myssnack med Nicke. En lång sovmorgon. Eller en 30-årsfest med tillhörande baluns. En fikadejt utan att vagga vagnen. Sådana saker.
Nåja, allt har sin tid. Bara att få lite vuxentid såhär på kvällen när Egil somnat är inte dumt det heller, och jag är inte nödbjudd.
Nu till att börja med har jag också sträckt ut handen ur bubblan, och till arbetslivet igen. 10 februari har jag varit mammaledig ett halvår (!) och har lämnat intresse för inhopp på Falukuriren på helgerna. De var väldigt intresserade - det rör på sig! Men att lämna Egil... saknaden, denna saknaden. Tur att han hamnar i varma händer, sin far.
När jag tänker efter så har jag haft något planerat i veckorna tidigare, och den här veckan var det varken någon fikadejt, shoppingrunda eller lust till promenader varken igår eller i dag. Har gått i mjukisar hela dagen. Tänkte att det liksom inte är någon idé att klä på sig ordentligt om man ändå inte hunnit duscha. Duscha ja... gambling det där när man är själv.
Var i valet och kvalet om jag skulle hoppa in för en rekorddusch där Egil sov intill vattenrören på andra sidan väggen. Det här är ett 50-talshus där rören viner utav helvete så man vet aldrig om han i ytlig sömn vaknar när jag har lödder i håret. Eller så skulle jag sätta honom i babysittern med dörren öppen så han såg mig duscha. Triviala frågor som växer och blir stora när man lever i mammabubblan.
Lite sakteliga börjar jag längta ut igen. Ut ur mjukisbyxorna, svettiga armhålor och surdeg till armar som vaggar guldklimpen till söms. Jag är ingen dålig förälder för att jag vill vara Therésa också. Jag tänker inte heller ha dåligt samvete för att jag ibland längtar hemifrån. Till vännerna runt bordet med ett glas vin och kanske en god middag på restaurang. En bio, en öl och lite lagom kroghäng och myssnack med Nicke. En lång sovmorgon. Eller en 30-årsfest med tillhörande baluns. En fikadejt utan att vagga vagnen. Sådana saker.
Nåja, allt har sin tid. Bara att få lite vuxentid såhär på kvällen när Egil somnat är inte dumt det heller, och jag är inte nödbjudd.
Nu till att börja med har jag också sträckt ut handen ur bubblan, och till arbetslivet igen. 10 februari har jag varit mammaledig ett halvår (!) och har lämnat intresse för inhopp på Falukuriren på helgerna. De var väldigt intresserade - det rör på sig! Men att lämna Egil... saknaden, denna saknaden. Tur att han hamnar i varma händer, sin far.
Kommentarer
Trackback
