Allt för min familj.
I mina ögon gör det helt desamma att juli har regnat bort, jag har ändå jobbat bort hela månaden känns det som. Enda månaden det här året som jag jobbar nästan heltid. Jag och Nicke har omkastade roller där han är hemmapappa och jag knappt hinner umgås med mitt barn. Han är hemma och ser alla små små nyanser av utveckling, skickar glada tillrop via sms och härliga bilder via mms. Och mitt mammahjärta längtar.
Förstår nu hur Nicke känner sig när han knappt har tid att vara romantisk i dörren vid alla dessa avsked, för klockan tickar och man ska bara iväg, iväg och iväg. Tusen pussar på Egil och så iväg. Igen. Hem sent, sova och hinna umgås. För sedan ska man iväg igen! Fan. Jag vill inte ha det såhär. Jag vill vara hemma - hemmafru kanske?
Nåja, man får tänka på stålarna. Och att Nicke har en VÄLBEHÖVLIG pappaledighet och semester hemma med sin son. Det är honom väl förunnat. Jag jobbar och sliter häcken en stund för min sketna karriär, som jag trots allt är rätt stolt över för innan jag vet ordet av är jag mammaledig igen. Året ut. Kan ni förstå?
Underbart. Allt för min familj.
Och på fredag bränner vi iväg på bilsemester till Sthlm. Om allt går som det ska. För man vet ju aldrig med kids...
Förstår nu hur Nicke känner sig när han knappt har tid att vara romantisk i dörren vid alla dessa avsked, för klockan tickar och man ska bara iväg, iväg och iväg. Tusen pussar på Egil och så iväg. Igen. Hem sent, sova och hinna umgås. För sedan ska man iväg igen! Fan. Jag vill inte ha det såhär. Jag vill vara hemma - hemmafru kanske?
Nåja, man får tänka på stålarna. Och att Nicke har en VÄLBEHÖVLIG pappaledighet och semester hemma med sin son. Det är honom väl förunnat. Jag jobbar och sliter häcken en stund för min sketna karriär, som jag trots allt är rätt stolt över för innan jag vet ordet av är jag mammaledig igen. Året ut. Kan ni förstå?
Underbart. Allt för min familj.
Och på fredag bränner vi iväg på bilsemester till Sthlm. Om allt går som det ska. För man vet ju aldrig med kids...
Bara för mig själv.
Idag brast jag ut i gråt. Jo det är sant. Jag var tvungen att gå och ställa mig med ryggen emot så att Egil inte skulle se mig ledsen, när jag pratade med Nicke om det hela. Tårarna rann dock på grund av outgrundlig kärlek till min son. Ty i dag så åkte Nicke till Hofors med Egil, då han ska spendera morgondagen med sin farmor och farfar - så att jag och Nicke kan vara för oss själva och umgås med vänner. Dock på varsitt håll.
Blandade känslor som vanligt.
Å ena sidan är det jättekul att få umgås med sig själv ett tag och bara ta saker i sin takt, och samtidigt veta att Egil har det roligt, bra och bli omhändertagen som en kung hos sin F&F. Å andra sidan är det jättejobbigt att jag inte kommer träffa honom förrän på söndag igen - då de åkte en dag tidigare, eftersom Nicke fick semester igår. Iofs spelar det ju ingen roll eftersom jag ändå jobbar till midnatt i dag, och ändå inte hade haft chansen att umgås med honom.
Vad gör några timmar för skillnad liksom, om de hade åkt i morgon förmiddag istället kan jag ju undra? Känslomässigt gör det massor då det känns som att det är år kvar tills jag får träffa honom, för det är första gången han är borta relativt länge.
De blandade känslorna kommer också i att jag i dag var tvungen att inse att jag inte kommer kunna ha Egil tre meter ifrån mig tills han är 18 - Egil måste ju kunna åka ifrån mig och ha det bra med sin pappa och andra närstående utan att jag är i närheten. Men den insikten smärtade mig. Därav tårarna. Fråga mig inte varför det smärtar, jag är väl van att ha honom så nära jämt.
Jag måste helt enkelt vänja mig nu och så sakteliga hitta en balans i när jag är mamma och när jag är Therésa. Den uppgraderade versionen. Jag förstår nu hur lätt det är att tappa bort sig själv någonstans i föräldraskapet - därför är det viktigt att med jämna mellanrum göra saker. Bara för sig själv.
Blandade känslor som vanligt.
Å ena sidan är det jättekul att få umgås med sig själv ett tag och bara ta saker i sin takt, och samtidigt veta att Egil har det roligt, bra och bli omhändertagen som en kung hos sin F&F. Å andra sidan är det jättejobbigt att jag inte kommer träffa honom förrän på söndag igen - då de åkte en dag tidigare, eftersom Nicke fick semester igår. Iofs spelar det ju ingen roll eftersom jag ändå jobbar till midnatt i dag, och ändå inte hade haft chansen att umgås med honom.
Vad gör några timmar för skillnad liksom, om de hade åkt i morgon förmiddag istället kan jag ju undra? Känslomässigt gör det massor då det känns som att det är år kvar tills jag får träffa honom, för det är första gången han är borta relativt länge.
De blandade känslorna kommer också i att jag i dag var tvungen att inse att jag inte kommer kunna ha Egil tre meter ifrån mig tills han är 18 - Egil måste ju kunna åka ifrån mig och ha det bra med sin pappa och andra närstående utan att jag är i närheten. Men den insikten smärtade mig. Därav tårarna. Fråga mig inte varför det smärtar, jag är väl van att ha honom så nära jämt.
Jag måste helt enkelt vänja mig nu och så sakteliga hitta en balans i när jag är mamma och när jag är Therésa. Den uppgraderade versionen. Jag förstår nu hur lätt det är att tappa bort sig själv någonstans i föräldraskapet - därför är det viktigt att med jämna mellanrum göra saker. Bara för sig själv.
En tuff period.
De senaste två veckorna har jag varken haft ork eller lust att blogga. Den här sista utvecklingsfasen som Egil har befunnit sig i har varit den mest krävande av de alla. Som förstås ska resultera i något bra, han vill lära sig att gå nu. Och det FORT! Vilket resulterar i att han blir förbannad, gnällig, ledsen och arg när saker och ting inte går som han vill. Mamma blir exakt likadan för att jag försöker så hårt att han ska vara nöjd och glad. Svårt. Plus att andra tanden i överkäken bestämde sig för att spricka igenom när det var som mest med allt. Ibland ska det kännas att man lever! Men för Egil - allt för dig mammas hjärta!
