Annorlunda kväll.
De få gånger när Egil har sina skrikkvällar, då han i princip gråter sig till söms på grund av övertrötthet, det är då jag inser vilket gudomligt snällt barn vi har och hur bortskämda vi är. Jag blir helt dränerad när jag normalt är van vid en glad pojke in i det sista som i det längsta busar sig till söms istället, och vaknar som en solstråle.
Man blir så ledsen själv när han är ledsen och ingenting duger. Han bara kastade ut nappen ur munnen fortsatte skrika. Det gjorde ont i mig också att han var så trött att inget kunde trösta honom. Inte ens min famn. Då fick det tunga artilleriet rycka in igen; Vagnen och en tjock-tjock mattkant som jag slarvit vikt ihop. Jag hörde hur den tunga andningen så sakteliga tog över.
Efter nästan en timme infinner sig lugnet. Men det är också sådana här kvällar jag är beredd på vad som helst. Man vet aldrig. Han må sova nu men... ta i trä. Så jag sitter mest och tomglor nu, med ett glas cola light och en bit haloumiost intill mig. Känns skönt. Känner hur bergsflyttarenergin så sakteliga fylls på.
Jag är alltid redo. För jag är världens bästa mamma. Vi är världens bästa föräldrar. Som förtjänar lite galej emellanåt. I morgon är det min tur! Dans och drinkar - åh så skoj det ska bli!
Kommentarer
Trackback
