Det gör ont i hjärtat idag.
En skön fredag med museibesök, lite shopping och lunch på stan hela familjen. Lite middag och ett avsnitt Game of Thrones när lillen somnat. Och ikväll är en sådan där kväll igen, jag saknar Knott så det gör ont i hela mig. Något på tvn triggade igång saknaden. En mors tal om smärtan och de plågsamma minnena om när hennes pojk togs ifrån henne. Jag må inte vara en förhistorisk dam, men smärtan är detsamma. Vi är båda mammor. Föräldrar.
Jag smög in till vår ängel i spjälsängen för att titta så allt var som det skulle. Snusade sött med nappen i munnen. Underbara du. Samtidigt kommer tanken upp om att Knott finns med oss, men var är du älskade du? Har ett skriande behov om att besöka minneslunden. Våren är här, och för ganska exakt två år sedan bodde du i mig, Knott. Du var den som jag inte visste att jag saknade. Inte förrän du flyttat in där inne. Och jag anade nog inte heller hur outgrundligt mycket jag skulle sakna dig när jag slets ifrån dig.
Du skulle ha varit 1 år och 5 månader i dag. Dagarna med lillebror Egil är helt underbara, det ska du veta. Och jag vet också att när Egil ler mot mig och Nicke, så gör du också det. För du finns där, i honom. I hans klara, blå ögon, i hans sprattlande busben och hans pruttande mun och glada joller.
Jag vet att du finns här, vi kan bara inte se dig. Men det kan säkert du och lillebror. Ibland kan jag tycka mig se att Egil ler någonstans bort i fjärran. Då är det nog ni som busar - likt ett hemligt syskonband som bara ni kan se. Mamma och pappa älskar er båda två, så det gör ont.
Det är konstaterat; Det går aldrig över. Tiden läker inga sår. Men man lär sig att leva med smärtan.
Kommentarer
Postat av: Jimmy
Väldigt fint skrivet! Knott finns alltid med vad ni än gör eller var ni än är <3
Postat av: Lindish
<3
Trackback
