Stäng av min hjärna tack.
Jag får så jävla ont i hjärtat av att behöva acceptera. Acceptera saker jag inte kan göra något åt. Bara låta det vara, låta tiden ha sin gång.
Ibland önskar jag att jag fullständigt sket i vilka människor jag hade omkring mig, och vilka jag skulle vilja se lite oftare i periferin. Men nu gör jag inte det. En tvättäkta känslomänniska gråter minst en gång om dagen inombords.
Träna på medveten närvaro, och försöka se till vad jag har och inte vad jag inte har låter som en månatlig plan. Vara här och nu, se min lilla familj utvecklas och glädjas med de som får ynnesten att se på från nära håll. För den är helt jävla fantastisk.
Tiden går alldeles för fort, och då är det för sent. To bad. Det är ju här och nu som gäller. I morgon är en helt annan dag. Och hur mycket vi än vill så kommer dygnet aldrig ha 48 timmar.
Ibland önskar jag att jag fullständigt sket i vilka människor jag hade omkring mig, och vilka jag skulle vilja se lite oftare i periferin. Men nu gör jag inte det. En tvättäkta känslomänniska gråter minst en gång om dagen inombords.
Träna på medveten närvaro, och försöka se till vad jag har och inte vad jag inte har låter som en månatlig plan. Vara här och nu, se min lilla familj utvecklas och glädjas med de som får ynnesten att se på från nära håll. För den är helt jävla fantastisk.
Tiden går alldeles för fort, och då är det för sent. To bad. Det är ju här och nu som gäller. I morgon är en helt annan dag. Och hur mycket vi än vill så kommer dygnet aldrig ha 48 timmar.
Föräldraskapet.
Oj vilket avbrott jag haft i bloggen på en stund - och jag märker nu när jag inte skrivit på ett bra tag vilken avsaknad av ventilhål det blivit. Det är så mycket som jag funderar på, som jag inte vill skriva ut på vare sig Twitter eller Facebook men det är inte tillräckligt hemligt för att även låta bli bloggen. Så nu är jag lite här igen. En liten stund i alla fall. Vi får väl se. Ett inlägg i taget, och tack Maria för att du envist loggar in - det är nästan så DU får infa mig om var jag har för lösen.
Jag har tänkt väldigt mycket på föräldraskapet och att vara mamma. Med det kommer mycket reflektion på sin egna familj och hur man känner och ser på den. Nu när jag har Egil vet jag vilken sorts mamma jag vill vara - en mamma som känner ett behov av att vara nära sitt barn. Att känna ett behov av att träffa det regelbundet, att låta det känna sig älskat, att få vara liten även om man är 35, alltid ha en famn eller en Hur är det med dig?- fråga laddad i tid och otid. En mamma som bryr sig överdrivet mycket och ringer tre gånger om dagen när man är sjuk.
En mamma måste ju ha så överdrivet mycket kärlek inom sig till sina barn att ett sådant här beteende borde komma helt naturligt. Men om det inte gör det då? Vad har då hänt...
Ibland vill jag bara vara liten igen, krypa ihop i fosterställning och gråta en skvätt.
