Stäng av min hjärna tack.
Jag får så jävla ont i hjärtat av att behöva acceptera. Acceptera saker jag inte kan göra något åt. Bara låta det vara, låta tiden ha sin gång.
Ibland önskar jag att jag fullständigt sket i vilka människor jag hade omkring mig, och vilka jag skulle vilja se lite oftare i periferin. Men nu gör jag inte det. En tvättäkta känslomänniska gråter minst en gång om dagen inombords.
Träna på medveten närvaro, och försöka se till vad jag har och inte vad jag inte har låter som en månatlig plan. Vara här och nu, se min lilla familj utvecklas och glädjas med de som får ynnesten att se på från nära håll. För den är helt jävla fantastisk.
Tiden går alldeles för fort, och då är det för sent. To bad. Det är ju här och nu som gäller. I morgon är en helt annan dag. Och hur mycket vi än vill så kommer dygnet aldrig ha 48 timmar.
Ibland önskar jag att jag fullständigt sket i vilka människor jag hade omkring mig, och vilka jag skulle vilja se lite oftare i periferin. Men nu gör jag inte det. En tvättäkta känslomänniska gråter minst en gång om dagen inombords.
Träna på medveten närvaro, och försöka se till vad jag har och inte vad jag inte har låter som en månatlig plan. Vara här och nu, se min lilla familj utvecklas och glädjas med de som får ynnesten att se på från nära håll. För den är helt jävla fantastisk.
Tiden går alldeles för fort, och då är det för sent. To bad. Det är ju här och nu som gäller. I morgon är en helt annan dag. Och hur mycket vi än vill så kommer dygnet aldrig ha 48 timmar.
Kommentarer
Trackback
