Det ryms mycket i en skalle

Jag följer några andra mammor via sociala medier och låter mig ibland roas, eller är det skadeglädje? Njaa... Igenkänningsfaktor möjligtvis? Jag tar mig själv tilbaks till den tiden då jag faktiskt kunde ta med mig Egil på ett café och han satt nöjd och glad med ett smörgåsrån i barnstolen medan jag kunde prata med min vän och dricka upp mitt kaffe. 

 

Sedan Egil "fick ben" runt ett års ålder har jag inte druckit upp en kopp dryck helt över huvud taget medan han har varit i närheten. Jag överdriver inte. Allt är ju frid och fröjd fram tills dess. Och när de blir två blir det ännu mer spännande. För de lyssnar inte på en. Alls. Nästan. Egen vilja, envishet, lite sisu och trots i en fin kompott är det ett äventyr att gå på fik.

 

Att välja café med omsorg blir ett måste. Når han och pilla på fikabröden i disken? Finns det trappor? Finns det lekhörna? Var kan han rymma om vi går till just det fiket? Har jag med mig den där traktorn han leker så bra med? Är batteriet laddat ifall det blir überkris så han får kika på lite Byggare Bob medan jag äter klart. Kommer han att äta upp maten om jag handlar det åt honom? Finns det något han kan äta? Blir han trött, och finns det plats för vagnen där i så fall? Har de micro?

 

Katastrof- och planeringstänket finns alltid med. Något man har fått utveckla den här tiden. Ingenting jag hade kunnat fantisera om, den tiden innan han ställde sig på benen och kutade iväg. För barn blir kreativa minsann. Det gäller att försöka hänga med och göra sitt bästa för att ligga steget före, och försöka förutsätta scenarion. Alltid.

Men med bra planering kommer jag långt - och ingenting är omöjligt.

 

Kan dock sakna den lugna tiden, och i smyg avundas alla mammor där ute med småttingar som faktiskt sitter still. När de inte hade egen vilja som styrde och man slapp skruva upp tålamodet på en nivå som egentligen inte finns. Nu skulle jag faktiskt inte behöva skriva att jag älskar ju mitt barn högst av allt - det är ju faktiskt självskrivet. Att ha en sann bild av sig själv som mamma är nog bara sunt. Egil är det bästa jag gjort och jag längtar till nästa steg, när vi kan sitta och prata om livet. 

Det är lite drygt en vecka kvar. Innan jag blir fru. Det känns lite overkligt att att vara lagligt bunden till någon men samtidigt känner jag en överväldigande trygghet och ett växande självförtroende över att en annan människa tycker om just mig så mycket att han säger ja till att dras med mig för resten av livet. För det är väl det det går ut på - i nöd och lust. Inte tills livet blir lite svårstyrt och vägen skumpig. Skumpig och svårstyrd har den för den delen redan varit så det räcker tycker jag.

 

Jag rodde änteligen i hamn en knälång klänning i vitt som jag verkligen gillar, på Bubbleroom.se. Men det kändes mindre kul att behöva beställa storlek 48/50 på grund av magen. Nu passar magen men livet är för stort istället. En empireform på hela klänningen, och den måste sys in lite. Ska med lite skräck i sinnet prova den i morgon igen få se om magen fortfarande är rörlig. Håller alla tummar, för att använda ett extremt slitet uttryck.

 

Min tärna och bästa vän Bettan har lovat att sy den åt mig "för man får ju inte sy på sin egen bröllopsklänning" så på fredag kommer min andra tärna Sofie, som hängt med i vått och torrt och även är Egils gudmor, till Falun så ska vi ha lite tärnkväll med bröllopsfix och glögg. Jag hoppas på en produktiv kväll! Och mysig kväll förstås.

 

Jag måste även få "något gammalt" som landar ner i knät på mig - så pass vidskeplig är jag nog. Tydligen. Kanske kan Tanja ha något i bakfickan?

 

Vi fick även byta restaurang - till fashionabla Banken Bar & Brasserie. Med den horribla servicen vi fick på Rådhuskällaren har jag aldrig varit maken till. Om man från början vet att brudparet har kort om tid så struntar man väl för fan inte i att svara på mail, även fast jag VET att han kan läsa sina mail i iphonen?!

Och så kommer han och skyller på att både mailservern på restaurangen krånglar, och att han legat sjuk sen i torsdags. Jaha, men din telefon då... har du varit frikopplad från internet i fyra dagar då din jävla loser?

Man funderar ju på vad människan investerar i - goodwill eller pengar? För det var ju också så att han var mer bekymrad över att han skulle förlora 20 platser i salen vi ville hyra än att alla våra gäster skulle få plats (för det var ju julbord den kvällen. Vi skulle ta upp EN kväll av alla kvällar i månaden ska tilläggas). På grund av detta ville han ha en garanti för att alla åt minst två rätter, så att han skulle gå runt.

 

Det var fan spiken i kistan - så jag sade i princip i slutmailet att det var ju himla tråkigt att han legat sjuk men att han skulle se det den ljusa sidan - nu skulle han ju inte förlora sina tjugo platser under julbordskvällen. Och att jag faktiskt skickat tre mail innan han skulle ha insjuknat som han gett fan i och svara på? Undrar vad han hade för ursäkt. Tappat laddaren till iphonen kanske. Snacka om att vi kände oss i vägen.

 

Nä - så väl omhändertagna som vi blev på Banken känner jag att det blev helt rätt till slut. Slutet gott allting gott. Och fortsättning följer. Många slitna uttryck i dag. Men jag är ju också lite sliten. Men lycklig.

Min avsaknad på bloggeri kan jag nog med lite facit i hand bara summera i två saker; Tung graviditet och Egil. Jag har tyckt att denna graviditet har gått superbra fram tills nu. Det är så konstigt för precis i skarven mellan när veckorna byter siffror så verkar det hända helt radikala grejer. 

 

För ett par veckor sedan skröt jag om att det var så otroligt skönt att jag inte fått någon halsbränna. Vad hände för ett par dagar sedan? Halsbrännan från H E L V E T E T. Jag var så desperat i morse att jag lade ut nästan 45 kronor på ett paket novalucol. Det är inte likt mig, för jag är ganska snål egentligen. I alla fall när det kommer till onödiga läkemedel. Alvedon, ok. Hostmedicin, ok. Inte halsbrännetabletter. Härda ut för fan! kan jag säga till folk som ojar sig. Men dra ända in i skogen vad otäckt det är. Det är som att man vill kräkas men kan inte. Det eldar från solar plexus ända upp i struphuvudet - som flammor. Man mår illa och får ont i magen formligen. 

 

Så jag sov inte många timmar i natt, inte natten före det heller. Mest för att jag och Nicke hade "lördag" och drällde uppe som tonåringar fram till midnatt. Det händer inte ofta nu för tiden, när jag sitter och ögonen halvsnurrar i sina hålor redan klockan 21. Egil vaknade 5.20 vilket jag offrade mig för då Nicke skulle jobba natt och behövde sova. Vad gör man inte för kärleken och familjen. 

 

Kommer ihåg hur roligt det var att skriva om Egils graviditet - allt var ju så nytt och spännande. Mycket att fundera på och mycket att berätta. Nu vill jag mest att det hele ska vara över så jag kan bli rörlig igen. Orka gå längre än till Konsum och få strutta fram (i motsats till nu...) med vår vackra dubbelvagn som väntar i källaren. Egil har eget rum och sover kanon i den, spjälsängen gapar tom i vårt sovrum på ny plats och rymmer än så länge attiraljer som lillpojken ska få; Amningskudde, babynest (som Nickes mor sytt till oss, hon är så himla duktig!) och blöjhink där locket gått sönder så vi köper nog en helt ny. Tack för att vi fick den dock Maria. 

 

Märkligt också att jag våndas över förlossningen mer än jag gjorde sist. Nu vet jag ju vad som väntar, det visste jag inte då. Fattar inte gravida kvinnor som är rädda för något de inte vet något om. Har man väl varit med om smärtan och allt runtom kring är det ju mer logiskt. Jag vill bara att han ska komma på dagen D, att det ska gå fort och att jag inte spricker. Vilket jag inte gjorde sist heller, men vad vet man? 

 

Trots en lurande trötthet men framför allt en tyngd jag känner i kroppen hela tiden, har svårt att ligga bekvämt och detta eviga spring på toa plus halsbrännan så känner jag evig tacksamhet. Tacksamhet över att kunna bära ett barn, att ha en vild tvååring runt benen som kämpar på bra med sina två språk och har stark vilja, en blivande man som älskar mig trots hormonutbrott och orationella krav och ett extrajobb på DD som ger bra pengar. 

 

Blivande man undrar ni? Ja det stämmer så bra. I december blir jag fru i kretsen av de närmaste. Hela känslan kring den dagen känns varm, intim, mysig och fylld av kärlek. Och så kommer det bli. 

I Rådhussalen, Falu stad blir vi man och fru med efterföljande middag på restaurang Rådhuskällaren. Allt ska fångas på film och bilder så att vi kan bjuda in alla våra vänner och visa upp allt gött när barnet är ute och jag kan ta en första drink med tjejkompisarna i närheten. En liten form av möhippa i efterhand om man så vill!

Put that in your pipe and smoke it!