Det ryms mycket i en skalle

Idag fick lillen sin andra vaccination. Och som vanligt tyckte jag det var helt hemskt sekunderna innan. Avskyr när mina barn gråter, av många anledningar.

Nåväl. Fram tills det minutlånga gråten så skrattade och log Sam åt farbror doktorn och skrattade högt när han killade honom på höfterna i sitt försök att undersöka dem. Den strama läkaren skrattade inte (så mycket som jag hade velat) överdrivet tillbaka.

Det jag tyckte var mest jobbigt var att besöket var inbokat mitt i hans sovstund. Så han somnade i bilen dit. Vaknade när jag lyfte ur babyskyddet. Somnade om igen efter ett par sekunder. Och vaknade igen när vi kom in i bvcrummet. Efter besöket ammade jag och han somnade. Vaknade när jag lade ner honom i bilstolen. Och somnade om på väg ut till bilen. Vaknade igen när vi kom hem. Då fick det fasen vara nog tyckte jag och gav honom en flaska mjölk i sängen. Och då fick han änteligen sova så länge han hade lust till. Dravvel, dravvel. Eller?

Nu har jag jobbat kväll och Nicke gick av sitt sista nattpass i morse (innan semestern!), och han har således haft kidsen i eftermiddag. Det är ett hundliv i bland men vi har det också jävligt bra. Bara att bege sig hemåt och ta emot febernatten för Sams del med öppna armar. Jag har alvedonen och tuttarna redo!