Det ryms mycket i en skalle

Jag hade nästan glömt (förträngt?) hur påfrestande de här utvecklingsfaserna kan vara. Och Sam är i högform just nu. 6,5 månad gammal och vill verkligen inte slita sig från mig eller Nicke. Gnäller och gnisslar så fort lekmattan eller babysittern närmar sig. Något som KAN funka något sånär är barnstolen. Men lik förbaskad blir han om leksaken far ner på golvet som han just intresserat sig för.

Och lämnar jag rummet börjar han gråta. Och slutar när jag kommer in igen. Det är lite som en fars. Och med denna killes humör finner han sig icket i humorn. På mornarna är det rätt så ok med den finska sisun men mot eftermiddagen kvällningen ska han helst sitta på höften hela tiden. Förbannar mig själv för att jag inte köpte en ergobaby för några månader sedan. Nåja, är man snål så är man... tittut-leken kan få honom att slappna av lite en sekund eller två dock.

Och än ammar jag. Tre gånger om dagen för att vara exakt, ibland fyra. Och skulle han visa intresse så nekar jag ju inte förstås. Men han verkar nöjd med det och brösten signalerar när det är dags. Och så på nätterna förstås. Himla bekvämt. Det slog mig i dag... kommer jag nånsin kunna sluta? Helt liksom. Utfasning tar verkligen tid. Ah, det får ta den tid det tar helt enkelt och det är en otrolig avslappning och mysig tid vi får ihop.

Och snart sitter han väl för det går verkligen framåt med utvecklingen! Sitter bättre och bättre i matstolen, om än lite lite snett ibland. Men han hajar galoppen snabbt. Och att ligga vaken i vagnen är inte på tal, då blir han riktigt sur. Sitta uppallad och se omvärlden är grejer det!

Liten blir stor... stoppa tiden!