Det ryms mycket i en skalle

Hur klarar den moderna föräldern vardagen utan hjälp egentligen? Hur fan beter dom sig? Jag tror inte att man gör det ärligt talat. Inte utan utbrändhetstecken eller depression Light.

Och att FLYTTA med barn utan hjälp? Herregud. Jag och Nicke gjorde ett tappert försök igår med båda barnen hemma och det blir ju fifty fifty passa barn och resten packa. Och rätt snabbt tappa fokus för att jag glömt vad jag gjorde. Resultatet var att man hade nåt på gång i tre rum typ... ny ser vi iofs ljuset men det är långt ifrån organiserat.
Har svårt att komma igång med barnen hemma eftersom deras behov per automatik går först.

Längesen jag kände mig så uppjagad men jag ska försöka göra ett tappert försök idag med och göra en sak i taget. Allt blir säkert bra. Så länge vi har snälla barn. Idag blir dom iaf en mindre som får roa sig i Hofors ert par dagar. Och så slipper vi ju flyttstäda. Värt det.

Jag är så stolt över mina graviditeter. Över barnen som låg där inne och nu finns emellan mig och Nicke, 5 år och snart 3. Att föräldraskspets vardag kan kännas som ett parallellt vakuum där tiden står vindstilla. Absolut ingenting händer. Men det gör det ju bevisligen. Hela, hela tiden. Det är nog bara bristen av ens egna tid som äts upp av krävande och utmanande barn som har bråttom att växa upp, som tär. Och distraherar på ett härligt och inspirerande sätt.
Jag står gärna stilla i tiden tillsammans med mina barn.

Och om en vecka vid den här tiden säger vi vemodigt hej då till lägenheten på Källtorpsvägen där barnen haft sina första år i livet. Där så mycket hänt. Där ingenting har hänt. Där många beslut har tagits och där många ord sitter i väggarnas vävtapet. Där livets tristess gett oss eld i baken och där vi samtidigt tillåtit oss att omslutas av att inget händer.

Efter fem år i småbarnsdimman tror jag vi kommer ut på andra sidan. Redo att säga hej då till en era och välkomna en annan i Aspeboda. Jag hoppas innerligt att huset där ska ge oss många år av fina minnen och att vi kan se våra barn i ögonen och säga; Här har du alltid ett hem.

Men först ska jag bara ge fan i att balla ur. Packa snabbt, leja mycket hjälp och hitta varenda genväg för att jag ska behöva stressa så lite som möjligt. Nu kör vi. Vi ses på andra sidan skogen. Och kom ihåg; Allt kan hända. Bara du vill.