Vadå ett år? Det är slutet på en era!
Jag är så stolt över mina graviditeter. Över barnen som låg där inne och nu finns emellan mig och Nicke, 5 år och snart 3. Att föräldraskspets vardag kan kännas som ett parallellt vakuum där tiden står vindstilla. Absolut ingenting händer. Men det gör det ju bevisligen. Hela, hela tiden. Det är nog bara bristen av ens egna tid som äts upp av krävande och utmanande barn som har bråttom att växa upp, som tär. Och distraherar på ett härligt och inspirerande sätt.
Jag står gärna stilla i tiden tillsammans med mina barn.
Och om en vecka vid den här tiden säger vi vemodigt hej då till lägenheten på Källtorpsvägen där barnen haft sina första år i livet. Där så mycket hänt. Där ingenting har hänt. Där många beslut har tagits och där många ord sitter i väggarnas vävtapet. Där livets tristess gett oss eld i baken och där vi samtidigt tillåtit oss att omslutas av att inget händer.
Efter fem år i småbarnsdimman tror jag vi kommer ut på andra sidan. Redo att säga hej då till en era och välkomna en annan i Aspeboda. Jag hoppas innerligt att huset där ska ge oss många år av fina minnen och att vi kan se våra barn i ögonen och säga; Här har du alltid ett hem.
Men först ska jag bara ge fan i att balla ur. Packa snabbt, leja mycket hjälp och hitta varenda genväg för att jag ska behöva stressa så lite som möjligt. Nu kör vi. Vi ses på andra sidan skogen. Och kom ihåg; Allt kan hända. Bara du vill.
