Arbetslös.
Ibland är det till och med jobbigt att sätta min elektroniska tandborste på laddning. För att inte tala om hur frustrerad och halvt panikslagen jag blir över att mobilen bara står på 20%. Jag vill inte träna (längre), äta socker tills jag spyr och vältra mig i självömkan känns mycket härligare.
Jag vill bara somna om när jag vaknar och jag tar varje chans (uppenbarligen) att skälla på barnen, när det i själva verket är mig själv jag ska vända vreden emot. Jag är en ofrivillig förälder vissa dagar och när jag lämnat barnen hos eva-lena börjar nedräkningen tills jag måste hämta dem igen. Kan inte leva i nuet. Krav möter kraftlöshet (och kravlöshet).
Med det sagt så måste jag säga att jag älskar mina ungar mer än livet och Nicke som står ut med mig. Men jag känner hur jag älskar mig själv allt mindre. Dessvärre. Är det såhär man känner sig som arbetslös så vette fan om jag vill vara med nå mer.
Så - jag behöver en plan. Massor av träning, personlig jobbcoach, arbetsintervju hos en befintlig arbetsgivare och ett möte med en avlagd vd som nu för tiden "jobbar med nätverk", låter väl som en lagom vecka? Jag ska nå mitt mål i år. Ska. Jag ska ha ett fast jobb innan 2017 är slut.
Jag lovar att skratta mer, se de små sakerna och låta skitsaker passera. Tack för att jag har en underbar och galen familj. Tack för att ni är friska. Tack för att jag får vara frisk. Tack för att jag får vara er nära. Tacksamhet. Så lätt. Egentligen.
Kommentarer
Trackback
