Det ryms mycket i en skalle

Jag försöker verkligen att vara tacksam för allt jag redan har. För det är så otroligt mycket. Och jag är verkligen inte personen som gnäller och tycker synd om mig själv. Men fan vad jag saknar pengar. Och ett jobb. Någonstans att gå om dagarna. Att känna sig meningsfull. Och att inte behöva vända på varje krona två gånger jämt. 

Ser handlar om att jobba på att jag redan duger som jag är. Jag är perfekt såhär. Att jobba på görandet och varandet. Det är tydligen skillnad. Jag jobbar på saken. Försöker hela tiden hålla modet uppe och tro på att jag kommer ro hem det här.

Vadå? Mitt projekt för 2017 är ju att bli anställd på lång sikt. Alternativt att min affärsidé med dethanderifalun.se upptäcks av en magnat med mycket cash och köper upp delar av det. Och gör mig till boss naturligtvis. 

Jag kämpar på men kommer inte ifrån känslan att att det är jävligt gnälligt nu. Och det är inte likt mig. Men den här autopiloten gjord av finsk sisu ger fan inte upp. Den självgår som på en bil som i rena förskräckelsen kommer framåt av bara bensinångorna som är kvar i tanken. 

Och så går vi i flyttankar. Igen. Home is where i lay my hat. Story of my life. Med undantag för att jag även numera lyssnar också till; Home is where my heart is. Återkommer om det.

Tack livet för att du håller mig och min familj friska och glada. Tack för mina barn. Tack för att du ger min man allt han förtjänar. Tack för att du ger mig tid att reflektera över vad som är viktigt. Tack för att du ger mig orken. Motivationen. Ingen annan kan förändra mitt liv, bara jag. Alla är vi alltid bara ett beslut ifrån att förändra det. Så lätt. Så svårt. Vila i nuet. Tro på framtiden. Tack. 

Om någon inte fattat det så tränar jag extra mycket på tacksamhetsmantran just nu. Nattinatt.