Det ryms mycket i en skalle

Efter första akten, då jag och norrbo kliver ut ur salongen på folkoperan, har jag gåshud och är på väg att grina. Så bra var operan. Vilka kläder! Vilken sång! Vilken genomtänkt scenografi och regi! Vilket vin i pausen och vad mycket folk! Jag är såld. Går jättejättegärna igen. Såg dessutom att Romeo och Julia kommer till Falun i operaform. Sugen? Ja! Om ni inte har förstått det, fröken Therésa har varit på sthlmsbesök.

Jag förvånades av att jag tyckte det var så lättande och skönt att snabbt halka in i alla rutiner som sthlm för med sig. Var man tar sig ut, hur man hittar till åhléns city på snabbaste sätt, vilka krogar det fanns att välja på, var jag köper dygnskortet till tuben och framförallt åt vilket håll jag ska ta mig. Men det stadiga alkoholintaget kom också skrikande tillbaka till mig.

På det viset är jag också glad över att bo här hemma i Hedemora, där man max sitter hemma i sin dammiga vrå framför tv:n och tar ETT glas vin på kvällen för att "slappna av". Kom på mig själv när jag till min vän i göteborg skrev på msn, efter att hon sa:
"Ska ut på puben jag. Men bara dricka två öl, ska jobba i morgon". Varpå jag säger:
"Det är det som är så skönt att slippa med storstan och bo här istället nu, jag kan fokusera på kost och träning i stället i veckorna".

Fatta vad överviktig jag skulle bli om jag bodde i storstan och drack öl och vin varje dag! För det skulle jag säkert. Det sociala livet ser heeelt annorlunda ut där.
I övrigt var sthlm sig likt med otrevliga människor på tuben, samma krogar, trafik och zickzackande mellan stressade människor. En sak var annorlunda... vintern har anlänt till sthlm. Kändes skumt. Sist jag lämnade metropolen sken solen och det gjorde den inte nu.

I dag är en bra dag i Hedemora. Solen skiner, det är minusgrader, snö på backen och alldeles fridfullt här uppe på berget. Tog en låång skogspromenad nyligen för och rensa tankarna och hitta livskraften igen. Jag tror jag gjorde det litegrann.
Det är just sådana här stunder jag är glad att jag bor just här, skogen är nära och när solen sådär snövackert sträcker ut sig på åkrarna är det så både adrenalinet och och lyckohormonerna börjar flöda i kroppen.

Jag börjar nästan sådär tro litegrann på mig själv igen. Julen står inför dörren med julmust, lussekatter, skinka, senap, glögg och hemgjorda köttbullar... och Jag måste erkänna, jag vill inte vara någon annanstans än i Hedemora under denna härliga tid på året.

Nästa inlägg: Sthlmsresan och min första operaupplevelse.

Fan va värdelöst. Inga kommentarer när man kommer in på sin bloggsajt... visst sprider jag äckligt dåliga vibbar med den kommentaren? Jag vet.
Kanske är det lugnast att inte heller just DU kommenterar något i mitt inlägg, om det är nåt dåligt för det har jag ensamrätt på. Ha ha! Skriv gärna nåt skojigt och uppmuntrande i stället! Det behöver min sargade och snart avvecklande hjärna i brist på kreativt och jobbande tänk.

Åter till huvudämnet. I morgon åker jag till sthlm, 12.23 brassar tåget iväg om det inte händer något oförutsett. Jag trodde inte jag skulle säga det, men jag längtar. Saknar alla tiggare på tuben, punkt.se, sleven, pressbyrån, månadskort, plattan, kungsgatan, söder, globen shopping. Trängseln kan jag slippa men det hör väl till. Och alla bakterier som flurar omkring i vagnarna down under. Hoppas man håller sig frisk.
Träffa vänner, dricka vin, äta gott, lyssna till opera för första gången, barhäng, shopping och tokigheter.

Men jag känner mig själv, när jag kommer hem igen kommer förmodligen en eller annan klagolåt från min sida efter besöket. Vad tror ni jag kommer klaga på när jag återigen funnit mig i den friska luften i dalom? Alla får gissa. Faktiskt.

Tjong i buljongen mina vänner, hörs på söndag igen! Här ska bräkas på dalmål så sthlmarna gapar.

Jag känner mig som stackars Bella i "Underbar och älskad av alla" just nu. Fattig, maniskt arbetssökande, a-kassaberoende, lättirriterad med svajande självkänsla, beroende av mina vänners åsikter och framgångshungrig. Jobbigt liv med andra ord.
Jag saknar inspiration. Kan inte skriva. Vill inte skriva. Kan ni fatta att den här staden gör så min livsglöd försvinner?
Famlande i ett framtidens mörker och funderar vart fan jag är på väg nånstans... och i vilken sekund som helst slår jag i skallen hårt i nånting vasst eller mindre trubbigt. Lika jävla ont gör det för det.

Herregud. Detta är inte bra. Kanske kan trippen till huvudstaden på torsdag rädda den sista glädjen som skuttar omkring nånstans där inne...
Kollade nyss på Supersize Me och kan med tydlighet konstatera att snabbmat är lika jävla förödande och dödande för den fysiska kroppen som påfrestningen av arbetslöshet är farlig för den psykiska delen. Jag dör, men jag lever. Hur jävla skrämmande är inte det? Vad väljer du?

Vilken dröm jag hade i natt! Drömde att man ringde till mig från Dalarnas tidningar och undrade om jag var intresserad av ett vikariat 3 månader framåt, som redigerare, varpå jag frågar om jag får tänka på saken en dag.
"Nej du måste svara nu, innan vi lägger på här. Det är bråttom." svarar mansrösten, lite stressad.
"Jaa, men då är jag ju självklart intresserad!" säger jag hafsigt och snabbt.
"Bra bra, då säger vi det" avslutar mansrösten.

Jag glad i hågen över att man nu i alla fall har tre månadslöner att se framemot, då telefonen ringer igen lite senare.
Det är från Aftonbladet, och personalchefen Marianne som ringer. Hon säger att de fått ett vik på ett halvår, till och BÖRJA med, på redigeringen och undrar om jag är intresserad av att börja omgående. Shit! tänker jag, ett halvår liksom! Utan att tänka tackar jag ja till även det.
Kommer på mig själv att jag nu sitter jävligt mycket i klistret. Vad fan ska jag säga till Dalarnas tidningar, som jag ju redan tackat ja till?! Hjälp!

Det dryga är att jag inte minns hur jag löste det hela. Har för mig att jag ringde upp och talade om att jag fått ett bättre jobberbjudande. Så vill jag i alla fall minnas det.
Vad ska detta betyda nu då? Men åh, tänk om det vore sanning... Jag vill ta detta som ett tecken på att det snart strömmar in jobb till mig. Så kass är jag väl inte? Får hemmasjuka snart! Ah! Åh söta dröm, att få komma ut i arbetslivet igen så man inte tänker så mycket på var man egentligen befinner sig. I Hedemora, på berget, mulet och solokvist.

Jag vette fan om jag skulle kunna jobba som en copywriter, alltså en person som skriver texter som på ett positivt sätt ska marknadsföra och främja en produkt. Åtminstone inte när det kommer till min hemstad Hedemora.

Läste i en jobbansökan på region "Hedemora" där de söker en person till socialkontoret (INTE ett jobb jag tänker söka så klart, jag är bara nyfiken som vanligt).

Där står:
"Hedemora - Dalarnas äldsta stad - är en ekokommun i södra Dalarna med 15 400 innevånare.
Förutom en levande landsbygd finns i Hedemora modern industri med gamla anor. Här erbjuds stora möjligheter till ett rikt friluftsliv, närhet till högskola och goda förbindelser med bl a Stockholmsregionen. Hedemora kommuns vision är att skapa en bygd med framtidstro, där människor och näringsliv utvecklas."

Då vet ni det! Observera ordvalet "levande landsbygd". Kan inte låta bli att rynka på näsan, är det bara jag som blivit hemmablind eller? För de enda bra tre sakerna jag kan komma på med min stad är:  1) Hökargrillen som har öppet till 3 lördag-söndag  2) Wayne´s coffe´s etablissemang i stan  3) Självplocket på Systembolaget (som vi fick alldeles för sent).  4) Placeringen, rent geografiskt.

Trångsynt? Jag? Nää, kan jag väl aldrig tänka mig.

Min goa vän från sthlm som jag bodde med i somras där borta, ringde igår och hörde hur läget var och undrade lite över min ditresa. Jajjamen! Nu blir det en sthlmsresa aka ett återbesök i huvudstaden. Det känns fan roligt! Huga... här har man dyngat på som fan över stan i tid och otid, och nu längtar jag nästan dit.

Blir nog skoj i alla fall och få lite välbehövligt miljöombyte, åka tuben, krama mina vänner, gå på opera, käka gott och vara ute till fem på natta.

Snackade efter telefonsamtalet med min kära mor, som satt mittemot mig vid köksbordet och skakade på huvudet medan jag satt där och jolmade om "hur sköönt det var att jag nu visste mer geografiskt var saker och ting låg, vilket område man ska röra sig i och var det är billigare än andra ställen. För det visste jag ju inte innan..."

"Du är ju konstig du.."  mumlar hon och försöker låta bli att småle.
"Vadåå?" Säger jag.
"Först bor du där, och säger att du bara läängtar hem hit. Sen när du väl är här... så längtar du DIT igen!" artikulerar morsan och pekar med hela handen åt det hållet som hon tror sthlm ligger.
"Ja visst är det konstigt?" mumlar jag och stirrar ut igenom fönstret.
"Mycket." säger mamma.

Jaa, visst är det konstigt att man kan sakna nåt som gör en så liten, så mycket.

Eftersom Lillbrorsan aka lantisnyllet bor i en ännu mindre håla än mig, någonstans en mil härifrån, så gjorde han och en kompis sin fritid meningsfull. De blev duktiga i parkour! Se och imponeras!



Weeell, vad tycker ni?

Jag ber om överseende med mitt glesa bloggande. Jag erkänner... jag har hamnat i  en jobbsökar-depphålet-där-jag-inte-tror-på-mig-själv-status. Det är skitjobbigt! Helvete. Just nu hatar jag och bo här i jävla bajshålan. Jag känner mig ärligt talat ensam! Hjälp, jag behöver pepp. På riktigt.

Insåg här för någon dag sen att alla mina kära och nära vänner flyttat härifrån. Ja nästan i alla fall. (Man har alldeles för mycket tid och tänka när man är "arbetssökande", och självkänslan svajar rejääält. Fuck it.)
Fröken Andersson bor numera i sthlm, fröken Forsberg lämnade mig för Falun och plugget, bästa kusinen finns i sthlm som jag kunde hälsa på varje dag om jag ville när jag bodde där, Fröken Andersson 2 lämnade city Hedemora för södersätra (DET är überskogen, the landet deluxe, om ni tycker JAG bor avsides...). Jag är officiellt alone!

Det enda som just nu håller mitt huvud ovanför vattenytan är min fina sambo, farbror Magnus, och min träning. Jag måste ha någon form av rutin känner jag. Tur man har sin skruttbil och kan hälsa på familjen i alla fall. Nej, dom bor inte heller här i stan. Suck. Jag önskar det kommer nåt bra snart.

Kroppen är gjord för rörelse sägs det. Och det har jag tagit fasta på nu när förkylning och annat trams gått ur kroppen. I veckorna tre (hittills) har jag tagit rörelse på högsta allvar.

Här i min håla betalar man endast 400 balobas och så får du träna hur jävla mycket du vill på en termin, vilket innebär sept-dec full av step-up, aerobics, box, pump, svettis, spinning med hur trevliga instruktörer som helst! För den summan kommer du inte ens upp i en MÅNADSAVGIFT på S.A.T.S i sthlm.
"Ja men i sthlm tjänar man ju mer pengar också, så det jämnar ut sig", säger somliga.
Bullshit! Man tjänar inte så jävla dåligt här i länet heller faktiskt. Vilket betyder mer över till annat skoj!

Det är prisvärt här skulle jag vilja påstå, och vem vill inte ha en instruktör som glatt tittar ut bland oss tio som står där och steppar för glatta livet, och säger:
"Är det för högt på musiken? Ska jag sänka lite?" Eller:
"Var det NÅN som fick träningsverk efter passet förra veckan? Det fick jag! Heeelt förvånad... måste ha vart de nya stegen, hihi".

Eller när en nöjd steppare under stretchen suckar nöjt och frågar instruktören:
"Men vad ääär det för skön musik? Såå bra..." varpå instruktören leende svarar:
"Det är den hära Absolute relaaaax, vet du vad det är?"
"Jahaa, jaa... joo."

Sånt där går inte att prissätta.

När shoppingens neon, butiker och frestelser är lååångt borta får man ibland nöja sig med mindre.
Jag nöjer mig med ellos och haléns i dag, har upptäckt tjusningen i online shopping och shoppar loss många julklappar redan nu! Smart tycker jag. Ingen som har protesterat i ala fall, förutom min egen ekonomi då förstås...

Det är skapligt vad kreativ man blir på internet när man inte har så jävla mycket annat som distraherar en och lockar. I en storstad till exempel. Här hemma på berget är det bara msn, vänner, träning och... onlineshopping (!) som hägrar just nu.

Haléns is the shit!