Det ryms mycket i en skalle

I natt, i natt äär det du är det jag... Nähä. Här ska inte sjungas inte. Men allvarligt, i natt är det sista natten jag sover i mitt rum som jag varit inneboende i sedan april. Det känns alltid vemodigt och lite slitsamt med avslut sådär. Det är ju mitt rum. Inte den där andra tjejens, som ska flytta in där. Men jag måste lämna, har ju valt att lämna. Då får jag stå mitt kast.

Trots lyhördhet å det hemskaste, bullriga bilar utanför MAX och en granne som vrålar igång diverse maskiner på våningen under åtta på morgonen när man jobbat sent, så kommer jag sakna allt! Framförallt, jag kommer sakna alla pratstunder med min hyresvärdinna. En god vän har jag funnit i henne. Tack för det! 

Eftersom det varit sista eftermiddagen i dag, har jag engagerat mig i att packa i hop det sista och stått på knä i rummet och skurtorkat alla hörnen i brist på fungerande dammsugare. Såna går sönder. Som jag sa förut, All elektronik kan ta sig i brasan. Men hey, det gick undan på bara knän, lite ajax och en wettextrasa också.
Jag har också sorterat bland diverse matvaror och totalt osentimentalt skänkt bort en hel del till allmän egendom till de kvarvarande inneboende i lägenheten.

I morgon bitti kammar jag håret, tar min ryggsäck, ser mig i spegeln och kastar en sista blick över rummet. Säger hej då till katterna och kastar ner nyckelknippan i brevlådan. Ytterligare ett kapitel i mitt liv har kommit till ända. Och ett nytt kapitel börjar.

Påminn mig om att aldrig mer flytta. Så jävla jobbigt! Svetten lackar, planera planera, komma ihåg komma ihåg, glömma saker, väskor som fylls alldeles för snabbt, och som grädden på moset kånka ner halva bohaget på cykeln ner på stan.

Inte nog med det. En vecka kvar på jobbet men sista veckan i rummet vilket innebär att jag den här veckan har påbörjat någon sorts mellanlandning hos min kollega Johanna som varit så snäll och hyst in mig där medan jag avslutar jobbet här, innan tågrälsen tar mig hem till Hedemora igen.

Vi planerade in ett möte vid affärscentrumet Kvarnen, ett ökänt ställe för de så kallade a-lagarna att sitta och öla på bland parkbänkarna, bräka och störa nyktra och städade människor med sin stickande andedräkt och ovårdade uppsyn. Jag har icke mycket till övers för sådana människor. Jag har mina anledningar.

Därför kände jag mig mycket obekväm när jag stod där med mina väskor och påsar på cykeln och väntade på kollegan, och tvingades stå där mitt bland alltihop. Undrar vad de tänkte? Om de tänkte något vill säga... Där står jag helt fullpackad med en matpåse i cykelkorgen som avslöjar lite krossade tomater och riskartongen som sticker upp. De kanske trodde jag var hemlös och inte hade någonstans att ta vägen? Och därför i ren desperation tagit mig ner till Kvarnen för och jaga "kompisar"...

De kanske hade erbjudit dig nånstans och bo, säger kollegan när jag rätt snabbt börjar gnälla över den knäppa situationen. Ja, det hade då inte förvånat mig. Men nu är bollen i rullning i alla fall, ett steg närmare avslutet i Uppsala. Känns tråkigt. Konstigt. Men samtidigt underbart. Hur bitterljuvt är inte det?

Jag tror minsann att du sitter för ofta på nätet och omger dig med tekniska prylar. Säger du emot, eller är du en riktig nörd? Ta det här testet för och ta reda på det!  (bry dig inte om det dyker upp en outlook-ruta, klicka bara ok för att komma till sidan.)

Själv är jag übernörd vad kommer till msn, icq och http, enligt testresultatet:
Ojojoj! Du var en nördig en! Glöm inte bort att ge dig ut IRL då och då också.

Damn.

Ingen idé och hålla er på halster längre, kära vänner. Allt är liksom klart och innan dess är man allmänt hemlig, i alla fall jag.

Uppsala är slut nu. Jag flyttar hem. På egen begäran. Jobb fanns det gott om kvar på tidningen här i Uppsala men det är dags och låta karriären ta ett steg tillbaka och låta hjärtat få säga sitt. Efter åtta månaders flängande och jobbande, resande fram och tillbaka, längtan och långa telefonsamtal med kärestan och många kvällar då jag gråtit mig till söms för denna uppslitande situation jag befunnit mig i så är det dags och få vakna upp varje dag i dalom igen.

Ingen ont om att få jobba borta och få värdefull erfarenhet, jag ångrar ingenting. Det är just det att mitt hjärta klappar för mina vänner, familjen, huset och dalarna. Jag vill komma hem nu. Kanske är jag återigen sugen om ett år att dra iväg på något äventyr, men det känns som att skulle jag beta av ytterligare en stad på sverigekartan så himlar nog allt fler av er med ögonen. MEN, jag gör detta för min och Manges skull. Det känns kanon!

Jo, förresten. Jag har fått arbete på Avesta tidning. Som om livet inte kunde bli bättre. Där ska jag vikariera tills något mer spännande i livet dyker. Vad det än blir. Men tills dess, en vecka kvar i uppis.

Hade riktigt taggat mig inför i dag. Ställt klockan och planerat in det verkligen, och sett framemot det. Det var ren flax att jag tog fram schemat och ringde för säkerhets skull.

Visst hade ni ett svettispass i dag klockan 12? undrar jag förväntansfullt.
Jaa... eller neeej förresten. Äsch, det schemat börjar inte gälla förrän nästa vecka, säger tjejen i receptionen på friskis och svettis.

Antiklimax. Som fan.

Vad gör man av med all energi nu då som pockats på innanför huden? Tittar ut, regn. Antiklimax igen. Ännu mer.

Jag gav upp och gjorde något helt annat i stället. Ägnade eftermiddagen åt att försöka få igång ett internet som vägrade ge sig till känna. Efter sammanlagt en timme i telefon hos supportkön gav jag upp. Inte kommit någonvart över huvud taget.
All jävla teknik kan hoppa upp och ta sig i brasan. I alla fall när det är utom min kontroll. Läste förresten lite gamla blogginlägg och kom fram till att jag svär nog lite för mycket. Därav brasan istället för arslet eller röven. Meh! Där kom det igen... jag är hopplös.

Hittade en kul värderingssajt på nätet, via en annan blogg där man kan se hur mycket bloggen är värd. Visserligen ploj och trams men det var roligt och se. Jag som varit i valet och kvalet om min existens här, trodde nog att jag skulle vara värd mer i alla fall.

12 675:-

Det är min blogg värd. Tja... hade ju kunnat vara noll. Testa själv här.

I dag är en sån där dag då man vaknar och tänker Fi fan, ledig. Skönt. Men det kommer nog inte hända så mycket. Men det är också en dag full av överraskningar med trevliga nyheter och framtidsdrömmar, men även en dag full av tvivel och funderingar. Ständigt detta tvivel, val och avvägningar. Huur ska det bli? Hä ooordne sä! som vi säger i dalom.

Som av en händelse såg jag en annons i tidningen som jag jobbar på/med, att det erbjuds gratis träning denna vecka på Friskis & Svettis. Det här är min chans, mumlade jag för mig själv. Kollade för säkerhets skull upp från skrivbordet och snurrade med huvudet ett varv för och kontrollera så ingen hörde.
Så i dag tog jag tag i fläsket, som setat där och dallrat i ett halvår och skrikit efter träning, och cyklade ner till centret. Förberedde mig på ett redigt svettispass och det var det. Med råge. Herreguuuud, jag döööör... Tänkte jag vid ett tillfälle. Men jag fortsatte och inte dog jag heller.

Så jävla pigg nu! Det var det värt. Det ska firas med en kaffe.

P.S. Tack alla ni för att ni vill ha mig kvar här, love you! D.S.

Har jag verkligen bara åtta läsare. Åtta? Skapligt. Och för dem som inte har kommenterat kan jag höra er tänkta I don´t give a shit. Jag ger det någon dag till.

Anonym eller inte, hos mig pågår årets utvärdering av bloggen. Läser just DU som sitter där vid skärmen min blogg? Då vill jag att du hojtar till i kommentarsfältet.
Och kom inte och säg att Åååh va jobbig hon är... För det är såhär nämligen; Får jag färre än tio kommentarer tänker jag överväga att lägga ner min blogg.

Det är allvar den här gången. Jag tänker inte sitta här och skriva och sedan inte få någon feedback. Sådan är jag. That´s It. Over. Finito.
Det är ungefär som att du har tagit en skitfin bild, och ingen komplimerar den. Eller om du lagat en skitgod maträtt som du bjuder på och du dessutom är jättenöjd med. Och så säger ingen någonting om den goda maten runt bordet. Eller om du investerat i en värsta hojen eller snygga bilen, och alla tittar på den men inte säger nånting om hur blank och fin den är. Alla kan nog skriva under på att det inte är särskilt roligt eller uppskattande. 

Tror jag har Made my point.  

"Under fredagen gjorde Uppsalapolisen ett stort tillslag mot en lägenhet vid Kvarngärdet i Uppsala. I lägenheten hittade man ett flertal cyklar, som misstänks vara stulna" läser jag på upsala nya tidnings web.

Va fan! JAG bor ju på Kvarngärdet! Shit alltså... var ju så jag var tvungen att resa mig och kika ut om bajken stod kvar. Man ska ju ha haft tur att den inte blivit snappad av dom där karlarna.

Vilken industri och sno cyklar i ett område där man själv bor, förvara dem i lägenheten, fixa till dem där och sälja dom vidare på blocket. Inte. Smart dessutom och skita där man äter, så att säga.

Aja, tur dom blev gripna i alla fall. De kommer åka dit fett på häleri du!

Ledig. Det regnar i Hedemora idag. Nå så fruktansvärt. Snacka om att dagen bara runnit iväg. Men i går var en bra dag på alla sätt och vis. Fick lantisbesök från en finfin dalkulla från Leksand, min älskade vän fröken B. Det var inte igår vi umgicks.

Ställde till med lite grillning här medan vädret var ok. Synd bara att våran nuvarande grill totalkapsejsat och en ny var tvungen att inhandlas. Stod på Granngården och kollade in en något större modell med dessutom varmhållningsyta, askupptagare och en extra korg för ketchup, senap, grogghållare... vad man vill.
När jag däremot blev varse att man måste skruva ihop skiten själv kände jag hur svettdropparna började spricka fram i ögonbryn och näsa. Stönade lite i hemlighet. Brorsan och fröken B var ju trots allt med.

När vi väl kommit hem med grillmat och en grill i låda så flydde jag genast in i köket och hoppades på att jag inte skulle få höra något uppfordrande skrik uppifrån... något i stil med "kom och hjälp tiill!!" Ville verkligen inte. Men det var det ingen som gjorde, utan det fixade min händiga bror och sambo alldeles själva.

Så vi intog god grillmat, lite värme till och med samt gott vin och kul sällskap. Lika bra var väl det, för när man tittar ut genom fönstret idag ser det inte direkt muntert ut. Stickregn hela dagen och dessutom; Mörkt vid 22 när man tittar ut. Känner redan hur tröttheten börjar krypa på. Save me.

VIll du få mig att gråta som ett barn så ställ mig på första bänkraden i en kyrka och ställ dit hela tjocka släkten, och brorsan längst fram vid altaret med sin best man i jordens snyggaste kavaj.

Lägg därtill en fantastiskt jävla underbart vacker brud som skrider fram med sin far bredvid, i något så vackert som jag aldrig sett förut, med den mest bedårande prinsesskrona jag någonsin sett.

Tårarna och hulkningarna kom som på beställning. Oväntat. Inte.

Det var länge sedan jag hade så roligt. Allt var perfekt! Maten, talen, drickat, detaljerna på bordsdukningen, spexet, musiken, baren... you name it. Skrattade så jag hade ont i kinderna.
Lär nog ta minst... fyra år innan detta svalnar av och lägger sig i en mjuk ficka i hjärnan någonstans som jag kan ta fram då och då, le lite och tala nostalgiskt om "när min bror och maria gifte sig, DET var kul det.."
Med fördel ska syrran helst sitta bredvid och kuttra lite om den dagen med mig också. Så som vi gjorde veckorna efter hennes bröllop.